Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-19 14:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-en-forhardad-moralist-sanker-garden/

Bokrecensioner

Bokrecension. En förhärdad moralist sänker garden

Bild 1 av 3 John Cheever efter debuten, 1958.
Foto: AP
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Burt Lancaster i filmatiseringen av John Cheevers novell ”Simmaren” (1968).
Foto: Rights Managed

Han brukade kallas ”förortens Tjechov”. John Cheever var en tidig analytiker av medelklassens riter och ritualer, ensamheter och flykter. Jens Christian Brandt har läst hans noveller i nyöversättning.

Rätta artikel

Under ett drygt kvartssekel, från det glittrande femtiotalet och fram till den grå skymning av inbromsande konjunktur och förlorad framtidstro som följde på oljekrisen, var John Cheever en av USA:s mest uppburna författare. Genom en märklig slump sammanföll hans karriär med medelklassens reträtt från innerstadens överfulla trottoarer och uppskjutande skyskrapor och ut till villakvarter kantade av blommande äppleträd, en posturban migrationsvåg vars potential Cheever tidigt identifierade. ”Förortens Tjechov”, brukade han kallas; en melankoliker som studerade livslögner och krusningarna på swimmingpoolens yta.

Efter en period av glömska, av mättnad kanske på berättelser om sovstädernas diskreta fasor, har författarskapet fått ett nostalgiskt uppsving på senare år. Teveserien ”Mad Men” vimlar av referenser till Cheevers karaktärer och när ett urval av hans klassiska noveller nu utkommer i nyöversättning är det givande att återknyta bekantskapen. 

Här introduceras, kanske för första gången, alla de motiv som sedan dess blivit omistliga både på filmduken och inom en viss typ av solkig litterär realism: pendlandet till kontoret, barn som ska hämtas och lämnas, ritualer kring trädgårdsgrillen, självmedicinerande hemmafruar som knaprar lavendelfärgade lyckopiller. En mosaik av stresspunkter och vardagsneuroser; ingen som sett Kate Winslet och Leonardo DiCaprio duka under medan ett ogint duggregn faller över Revolutionary Road tvivlar på att livsstilen har sina risker.

Om man vill är det en subtil omtolkning av Bibelns syndafall: hos Cheever är människan inte fördriven från paradiset, utan instängd i det. Ett trångt, klaustrofobiskt paradis där alla fönster vetter mot identiska gräsmattor. Om och om igen försöker de hitta en flyktväg, Cheevers karaktärer. De drömde om en viss sorts lycka och nu när den förverkligats är det för sent att ångra sig. Vid familjegräl packas ofta en resväska, längre än till farstun hinner den sällan. Det finns en social fasad att upprätthålla och amorteringar som ska betalas. Vad som fortfarande gör dem så gripande, dessa kedjerökande medelklassamerikaner som var samtida med John F Kennedy, är att de inte alls kan förstå vart alltsammans tog vägen; ungdomen, tillförsikten, ambitionerna. 

Perspektivet är nästan alltid manligt. Men det är en manlighet på glid, alfahannar som redan motats undan från köttbenen av yngre rivaler och som nu med dämpad desperation är hänvisade till att räkna vita hårstrån och över en martini sörja förlorade privilegier. I den sorgset farsartade novellen ”O, ungdom och skönhet!” lyssnar en avdankad idrottsstjärna genom köksfönstret på sorlet från en fest. Han hör hur en flicka utbrister: ”Jag har fullt med gräsfläckar på klänningen” och upplever det då ”som om gestalterna i trädgården bredvid är vålnader från ett party i det förgångna som gömmer alla hans önskningar och begär”.

Andra gånger gestaltas det ögonblick då någonting sätts på spel. Och då tryggheten, de bekväma rutinerna, genom en enda obetänkt gest går förlorade. I titelnovellen, filmad 1968 med en tämligen härjad Burt Lancaster i huvudrollen, tillbringar en medelålders affärsman söndagen med att dricka gin vid poolkanten hos några bekanta. När det blir dags att bryta upp får han idén att simma hela vägen hem, genom raden av swimmingpooler, hela den ”konstgjorda flod som slingrade sig genom countyt”. Innan äventyret är till ända kommer han att ha förlorat allt, sin ställning, pengarna, familjen och huset; en vilsen Odysseus i patetiskt droppande badbyxor.

Den gradvisa förskjutningen, övergången från banalt mingel till ödesmättat drama, är karaktäristisk för Cheevers estetik. Precis under den moderna ytan lurar de gamla myterna. Kain och Abel drabbar samman på en ödslig strand; en nyinhandlad radio sänder samtalen som pågår i grannhusen, en kör som påminner om de pinade själarna i Dantes ”Inferno”, däribland en kvinna som med trött röst säger: ”Jag känner mig aldrig som mig själv”. 

Stilistiskt ligger Cheever närmare ”Den store Gatsby” än senare generationers utövare av dirty realism. I många passager återkommer molnen, de flyktiga formationerna som virvlar bort över hustaken, och som bak halvt fördragna gardiner följs av ensamma grubblare. Det är en prosa långt före mobiltelefonens segertåg, en vanlig promenad med hunden genererar halvt poetiska, halvt tankspridda reflexioner kring hur löven dansar i rännstenen.

Överhuvudtaget sker något med berättelserna så fort Cheever överger interiörerna och låter handlingen tilldra sig utomhus. Det är som om ljuset, särskilt de sena somrarnas sammetslika skimmer, dämpar cynismen som ibland missfärgar personporträtten och i gengäld skruvar upp den empati som stundom saknas. Samlingens pärla är tveklöst ”Dagen då grisen ramlade ner i brunnen”, en familjekrönika som sträcker sig över decennier men som bara skildrar somrarna, barnens ferier, kvällarna på verandan, ”känslan av att köra den gamla Cadillacen barfota över en skumpig äng”.

När han ville kunde Cheever vara oändligt generös mot sina uppdiktade gestalter, generös på det sätt som kanske bara förhärdade moralister kan vara då de sänker garden. Mot slutet av sommarkrönikan är de åldrade föräldrarna ensamma kvar, barnen är vuxna och utflugna, allt blev som det blev. Utsikten från verandan är ändå densamma:

”De hade upplevt högkonjunkturen, kraschen, depressionen, oron inför krigshotet, själva kriget, högkonjunkturen, inflationen, konjunktursvackan och nedgången i ekonomin, och nu var oron inför framtiden tillbaka igen, men inget av allt detta hade förändrat en sten eller ett löv i utsikten hon såg från verandan.”

Läs fler recensioner av Jens Christian Brandt, till exempel om nederländske Jan Arends absurdismer.