Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-en-hyllning-till-idealisterna-och-ingenjorerna-i-miljofragan/

Bokrecensioner

Bokrecension: En hyllning till idealisterna och ingenjörerna i miljöfrågan

Andrew McAfee. Foto: Roger Turesson

Det omvälvande budskapet i Andrew McAfees ”More from less” är att medan miljödebatten trätte om huruvida något ens är teoretiskt möjligt, så har mycket löst sig praktiskt, skriver Johan Norberg.

Om du i dag skulle råka tappa en enhet bruttonationalprodukt på foten kan du trösta dig med att det gör mindre ont än någonsin tidigare. De senaste hundra åren har mängden material som går åt till en viss mängd välstånd nämligen minskat med runt två tredjedelar.

I miljödebatten spelar denna effekt bara en biroll och avfärdas ofta som blott en ”relativ frikoppling” mellan tillväxt och resurser. För även om en ny spis kräver allt mindre resurser och energi i anspråk så hjälper det inte om vi samtidigt blir allt fler som köper spisar. Det finns teknikoptimister som hoppas att vi snart också får en absolut frikoppling mellan tillväxt och resurser, om denna trend fortsätter. Men ekosystem lever inte på förhoppningar. 

Det omvälvande budskapet i MIT-forskaren Andrew McAfees ”More from less” är att medan vi bråkade om huruvida något ens är teoretiskt möjligt, så löste problemet sig samtidigt praktiskt. I rika länder använder vi faktiskt årligen allt mindre aluminium, nickel, koppar, stål, sten, cement, sand, trä, papper, gödsel, vatten och fossila bränslen. Bruket av 66 av de 72 resurser som dokumenteras i USA:s geologiska undersökning har de senaste decennierna minskat. 

Det är ett epokgörande skifte. Historiskt har tillväxt varit synonymt med att plocka allt mer från jorden. Men som ekonomen Paul Romer konstaterat handlar tillväxt inte om att lägga allt fler ingredienser i grytan, utan om att komma på bättre recept. 

En given invändning är att väst har outsourcat en hel del smutsig tillverkning, men McAfee menar att importen inte räcker för att upphäva den övergripande resursbesparingen. Problemet är att det saknas detaljerad statistik på det området. Det gör det även på den ökande återvinningen, vilket gör att författaren på ett annat sätt underskattar besparingen. 

I den polariserade miljödebatten hör vi mest från dem som menar att tillväxt förstör vår planet samt från dem som föredrar just en sådan lortig, kolstinkande tillväxt (som USA:s president). McAfees bok är i stället en hyllning till den breda men tysta huvudfåran – de idealister, ingenjörer och innovatörer som går till jobbet varje morgon för att handfast lösa miljöproblemen. 

Bättre jordbruksteknik och grödor med hög avkastning har i USA, sedan 1982, återbördat mark motsvarade hela delstaten Washington till naturen. Smartare design och material har minskat en ölburks vikt från 85 till 13 gram, eftersom den som lyckats minska tjockleken med en hundradels millimeter kunnat spara miljoner i materialkostnad. Kameror, radioapparater och telefonkataloger har blivit appar i mobilen. Ny teknik, som 3D-skrivare och artificiell intelligens, kommer att påskynda utvecklingen.

McAfee visar att företag på fria marknader med välutformade regler ständigt producerar mer med mindre resurser. Förutsättningen är att det finns en tuff konkurrens och frihandel, som pressar fram och sedan sprider innovationer. Samtidigt måste det kombineras med skatt på utsläpp och skydd för naturområden och djurarter. McAfee ser en allt rikare värld framför sig som lämnar de flesta resurser kvar i jorden och där allt mer mark förvildas. 

Tyvärr faller McAfee för frestelsen att också avhandla alla andra samhällsfrågor, från ojämlikhet till populism. Efter halva boken känns det därför som om han just hittat en helig graal men samtidigt vill berätta om lite annat som hände på resan. I stället kunde han ha ägnat mer utrymme åt hur utvecklingen kan spridas till världens fattiga länder. Väldiga förändringar kommer att kräva massiva investeringar.

Riktningen är emellertid given och kontraintuitiv. Förr brukade vi säga att det skulle innebära en katastrof om alla kineser levde som vi. Kanske vore det i dag mer rimligt att säga att katastrofen snart är ett faktum om inte kineserna började leva mer som vi?