Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-en-skriftlard-sjals-gripande-resa-genom-helvetet/

Bokrecensioner

Bokrecension: En skriftlärd själs gripande resa genom helvetet

Bild 1 av 2 Andreas Lundberg går i kloster
Foto: Jasmin Storch
Bild 2 av 2

Helvetets portar har öppnats i samband med en skilsmässa. Nu går Andreas Lundberg i kloster. Maria Schottenius har läst ett gripande verk om överlevnad. 

 

Andreas Lundberg skriver med ett mörkt, glödande språk. Hans bok från 2016, ”Storm i den pelare som bär”, från början skriven som små anteckningar i en mobiltelefon, gestaltade ett självupplevt depressionstillstånd och en lång sjukhusvistelse med elchocker. Efteråt kom författaren inte ihåg att han skrivit ned texterna. Det var förbluffande att ta del av dessa knivskarpt formulerade känslor från ett skoningslöst mörker, som många människor erfar men få kan förmedla.

Känslan av att ha stött på ett unikt och starkt författarskap lämnade mig inte, och när han nu, tre år senare kommer med den andra delen ”Ofarbar tystnad” i det som ska bli en trilogi om helvetet, skärselden och himlen, får jag det bekräftat. Andreas Lundberg känns redan omistlig som en sargad vän och vägvisare i den underjord våra psyken kan tvinga ner oss i. 

Hans egen beläsenhet som förläggare – Alastor Press – och översättare av klassiker från franska under pseudonymen Elias Wraak, ger texten en grund gjuten av sann litteratur som kan hjälpa när man vill resa sig upp och behöver fotfäste. De korta stycken som boken är uppbyggd av är en legering av egna ord och andras. Tankar och sentenser, framför allt ur den äldre kristna traditionen, ibland på latin. 

Berättaren har misslyckats med att försöka bo i ett stambytande renoveringshus i ”smutsig halvdager” där det skriker av slagborr och med arbetare som rör sig bakom skyddsplast. Han dricker och tar tabletter, ”drogernas viskning i blodet”, lever i ett tröstlöst rus och måste i väg. 

Han tar sig till dominikansystrarnas kloster i Skåne, får en cell och erbjuder sig att arbeta för mat och husrum eftersom han inte har några pengar. ”Redan höst. Har lossnat från mitt liv som en grå, blodsvullen mask.”

Han tas emot av systrarna, får hjälp och instruktioner om rytmen i klostret, måltider, bönestunder och gudstjänster. Klostret öppnar sig för honom, frågan är om han öppnar sig för klostret, eller om platsen bara blir en tunn kuliss, en fondtapet i det han måste gå igenom? ”Jag apar efter de levande, med ansiktet uppborrat av ångest.” Han är skriftlärd, onekligen; samtidigt behöver han all hjälp han kan få. En ledsagan ur själens mörka natt. Men han är inte lättsuggererad och det andliga samtal som en av systrarna försöker ha med honom blir inte särskilt lyckat: ”Något slags karismatisk exorcism.” Och vinet i nattvarden är vitt och sött, en besvikelse. ”Jag hade föreställt mig att ditt blod var rött och stramt, kryddigt, kraftigt. En châteauneuf-du-Pape.” 

Skilsmässan som i den förra boken var det som öppnade helvetets portar för honom är fortfarande det stora sår som han vandrar i, varig och blödande. ”Jag äter skilsmässan, spyr upp den och äter den igen.” Det finns ingen tröst. Hon, hans frånskilda, lever med en annan och hans eget hjärta bultar svart. ”Återstår: ett skämt i stenmunnen, en frusen grå grimas. 'Min fru, min fru, varför har du övergivit mig?'” 

Vi möter en själ i svår nöd. Så fullständigt tillintetgjord och söndertrasad och samtidigt en besynnerlig renässansmänniska, förfogande över en skattkammare med litterärt guld och ädelstenar. Och det är genom sitt märkvärdiga, tunga, glimrande språk som boken existerar. 

Berättaren vänder sig emot tanken på att renas i de helvetiska smärtorna ”Nej, ingen rening: det är ingen berättelse om försoning och seger. Jag skulle önska det, men det är ingen berättelse alls, knappt ens smärtor, det är bara överlevnad.”

En läsanvisning. Ett gripande, mörkt glänsande verk om överlevnad.