Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-20 05:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-ett-farval-till-forfattarnas-och-de-stora-gesternas-epok/

Bokrecensioner

Bokrecension: Ett farväl till författarnas och de stora gesternas epok

Bild 1 av 2 Café de Flore i Paris: en tummelplats för konstnärer och intellektuella.
Foto: Heckley/AP
Bild 2 av 2 Enrique Vila-Matas ”Man kommer aldrig ifrån Paris”
Foto: Tranan

Försvann de någonstans vid det tjugonde århundradets bardiskar, de grandiosa författarna för vilka liv och verk alltid sammansmälte? Jens Christian Brandt läser en nostalgiskt skimrande Paris-roman.

 

Om man säger att en författare ”liknar” (eller vill likna) Hemingway är det knappast skepparkrans och fiskartröja som avses utan en blandning av stil och miljö. Jaktscener kanske, eller ett kärlekspar som från hotellrummet iakttar hur regnet faller över en park med höga palmer och allt som sägs dem emellan är vardagsbanalt men tycks också, enligt isbergsteknikens manualer, dölja något djupare och outtalat.

Sedan kan man så klart också låtsas missförstå detta med att ”likna” Hemingway. Katalanen Enrique Vila-Matas nu aktuella roman inleds med att jagberättaren åker till Key West i Florida för att där ”ställa upp i årets Ernest Hemingway-lookaliketävling”. Trots att han är i rätt ålder, rundlagd och utrustad med gråsprängt lösskägg blir det fiasko. Han diskvalificeras omgående och hånas av tävlingsledningen som vägrar upptäcka någon som helst fysisk likhet med idolen. Djupt kränkt reser han vidare till Paris, en reträtt som också är en tillflykt bakåt i tiden – till de avlägsna, bitterljuva, bohemiska ungdomsår då han i en vindskupa under takåsarna skrev på sin debutroman.

Vad som sedan följer är den klassiska berättelsen om att söka sig själv i vimlet på en främmande storstadstrottoar. Det är tidigt sjuttiotal; revolutionens 1968 har redan förvandlats till ett minne eller en hörsägen. Nu gäller återigen att posera som ung intellektuell – svartklädd, ”lite som en bildad mördare”, och med pipan och anteckningsboken inom räckhåll – på de kaféer där de litterära hjältarna en gång höll hov. Där blir berättaren en eftermiddag burdust uppvaktad av den franska säkerhetstjänsten som misstänker honom för att vara terroristen Carlos, mera känd som Schakalen. För att rentvå sig tar han med de båda agenterna hem till vindskupan där de läser manuskriptet han skriver på och till avsked citerar några ord av Georges Simenon. 

Andra kapitel avhandlar biobesök, en LSD-tripp (med inställt självmord) i Eiffeltornets topp, limousinfärder med Paloma Picasso och det fåfängliga hoppet att Isabella Adjani ska förälska sig i berättaren. Men Enrique Vila-Matas är varken Modiano eller Knausgård. Här handlar det inte så mycket om att frambesvärja ett disigt förflutet och inte heller om att fabricera autofiktion. 

Mycket lite av det som återberättas har förmodligen tilldragit sig på det sättet i verkligheten. Så är vissa mystifikationer enkla att genomskåda: den reellt existerande författaren Vila-Matas debuterade inte alls (som det påstås i romanen) med ett verk han som ung skrev i Paris. Däremot tycks han verkligen ha levt där, inhyst i en vindskupa som han under två år inte betalade hyra för och som tillhörde den redan då legendariska Marguerite Duras. 

Att minnesbilderna ofta inte stämmer utan är förfalskningar tycks även bekräftas av en nyckelpassage där en annan exilkonstnär konstaterar att ”en självbiografi är också ett slags fiktion, bland många andra möjliga”. Vad man kan lita på i denna kontrafaktiska memoar är därför något annat, något som döljer sig mellan raderna. 

Kanske kärleken till litteraturen? Faktiskt är det möjligt att läsa hela denna vindlande, ständigt utsvävande och charmigt tankspridda roman som en variation på en fras hos Hemingway, det berömda slutackordet i ”En fest för livet”: ”Men det var sådant Paris var förr i tiden när vi var mycket fattiga och mycket lyckliga”. Vila-Matas fångar upp den meningen, dissekerar och problematiserar den.

Resultatet blir då också ett sista avsked – en lång, vemodig blick över axeln – till den traditionella författarrollen. Underförstått är att de försvann någonstans vid det tjugonde århundradets bardiskar, de där grandiosa författarna för vilka liv och verk alltid sammansmälte till en underbar helhet. Men om det i dag, i vår fragmentariska och ironiska samtid, inte längre är möjligt att skriva som Hemingway – vilka berättelser ska då befolka vår fantasi?

I en drömlik passage beordras berättaren att nattetid köra Duras till Boulogneskogen. Hon har läst att det där ska finnas prostituerade ”i konfirmationsklänningar”, vilket om det stämmer är ”oacceptabelt”. Den informella razzian ger inget resultat. I gengäld hänger Duras upp sig på att en av bilens strålkastare är trasig.

”Man skulle kunna säga sig att din stil”, kritiserar hon berättaren, ”i likhet med de flesta ungdomars stil, kännetecknas av bara en strålkastare”. Scenen är typisk för Vila-Matas gäckande stil. Någonting symboliskt avtecknar sig ett kort ögonblick men är i nästa sekund redan borta.

Litteratur om annan litteratur – och det är lönlöst att förneka att Vila-Matas skriver i den genren – avvisas ofta bryskt, särskilt i tider då det ”naturliga” och ”autentiska” står högt i kurs. Men man ska nog ta Vila-Matas på stort allvar. I slutändan handlar detta ömsinta porträtt av svunna tiders Paris om ironins gränser. Om nostalgin (eller fantomsmärtorna) efter de stora gesterna. Och också om den ambivalenta insikten att ett visst sorts patos för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum. 

Om litteraturen ska fortsätta trollbinda oss, tycks Vila-Matas med utsökt vacker melankoli suggerera, måste vi på en gång ta farväl av Paris och för alltid dröja oss kvar på Café de Flores trottoarservering.

Läs fler recensioner av Jens Christian Brandt, till exempel av Patrik Svenssons roman ”Ålevangeliet”.