Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 05:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-ett-gulag-med-lite-for-manga-ljusa-dagar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Ett Gulag med lite för många ljusa dagar

Bild 1 av 2 Guzel Jachina har tillägnat sin roman alla som deporterades i Sovjetunionen.
Foto: Maria Danilova
Bild 2 av 2

Under 1930-talet forslades bönder som inte passade in i Sovjetsystemet till Sibirien och dess Gulagläger. Guzel Jachinas roman bygger på hennes egen farmors minnen, men det blir lite ytligt, tycker Ingrid Elam.

Rätta artikel

Öppningen är magnifik: det är natt och gnistrande kallt i tatarbyn, den unga kvinnan Zulejcha tassar över knakande golvbrädor för att inte väcka sin betydligt äldre make, smyger förbi sin tyranniska svärmors dörr, upp på vinden. Från matförrådet tar hon försiktigt, så det knappt syns att något är borta, en sträng frusen äpplekonfekt som hon gömmer under klänningen, runt midjan. Hela dagen arbetar hon i skogen med maken och sedan med hushållsgöromål innan hon i skydd av nästa nattmörker kan ta sig till begravningsplatsen. Där ger hon andarna den nu smälta konfekten för att de ska vaka över hennes fyra små döttrar, alla döda strax efter födseln.

På de trettio första gastkramande sidorna i sin debutroman ”Zulejcha öppnar ögonen” bjuder Guzel Jachina in till en främmande värld: en muslimsk by i Sovjetunionen vintern 1930, en ung kvinna klämd mellan en hård make och en grym svärmor. Zulejcha är liten till växten som ett barn, hon hånas för sin barnlöshet och tvingas till arbete som passar en kraftkarl; ändå finner hon sig och tackar den allsmäktige för den goda make hon fått.

Jachina beskriver tätt och detaljrikt, som för att benämna och bevara en verklighet som snart kommer att vara för alltid förlorad. Dagen efter Zulejchas lyckade godisstöld kommer rödgardisterna till byn, maken skjuts till döds, svärmodern lämnas kvar i byn, resten av invånarna samlas ihop och skickas på en halvårslång sicksackande fångtransport till Sibirien. De är tatarer och kulaker, bönder som inte vill in i kolchossystemet, nu ska de avkulakiseras, skolas om till sovjetmedborgare, bygga kollektivjordbruk i Sibirien.

Den 500-sidiga romanen bygger på Jachinas farmors minnen från det sovjetiska lägersystemet Gulag. Mycket känns igen från andra överlevares vittnesbörd: kylan, hungern, den höga dödligheten, det mördande tunga arbetet med primitiva redskap, angiveriet, bödlarnas brutalitet och deras rädsla för att de själva ska störtas av nya bödlar. Också försöken att trots allt bevara sin mänsklighet, att hitta mod att leva en dag till. Men Jachinas roman skiljer sig också från de stora Gulag-skildrarna, en Alexander Solsjenitsyn eller Varlam Sjalamov, vars ”Genom snön” från 1950-talet gavs ut i nyöversättning förra året på Ersatz, samma förlag som nu också ger ut Jachina. De stiger ner i helvetet, hon tittar in i det och ser stoff till en myllrande och underhållande berättelse.

Läs mer: Göran Greider om Aleksandr Solzjenitsyn och Gulag.

Jachina är efter det starka första kapitlet alltför mån om att få med alla sina huvud- och bifigurer på tåget österut och skiftar snabbt synvinkel mellan dem: först till den kommunistiske kommendanten som jobbar för säkerhetstjänsten och tror att uppdraget är över så fort han kommit fram med sin kontingent förvisade. Bland dem finns den förvirrade läkaren, som tillfrisknar från sina vanföreställningar i den sibiriska kylan, paret från Leningrad som deporteras för att de är klassfiender, konstnären, den enarmade snickaren och förstås Zulejcha  och den son hon föder i lägret och som hon mot alla odds lyckas hålla vid liv.

Här blir persongestaltningen en aning ytlig, Jachina ser vad de gör och hör vad de säger, men tränger sig sällan under huden på dem. Den spirande kärleken mellan Zulejcha och kommendanten beskrivs till exempel som att ”hon av hans blotta blick hade förvandlats till honung”; konstnärens frustration över att behöva måla politiska plakat dränks i hembränt, men hur lidandet urholkar själen får vi aldrig tag på. Inte heller hur systemet mal människor till mull, offer lika väl som förövare. 

I stället får jag det paradoxala intrycket att allt kunde varit värre, att livet ändå hade många ljusa dagar. Det gick kanske inte att odla hirs på tajgan, men meloner, Zulejcha visar sig vara en skicklig jägare och trivs i skogen, kommendanten har ett hjärta som bankar under den hårda ytan, folk gifter sig, barn föds, skola byggs.

Visst kan det ha funnits sådana läger, visst kan Guzel Jachinas farmor ha haft turen att hamna på en sådan plats, eller också har hennes minnen sorterat bort de outhärdliga dagarna. Och visst läser jag denna spännande roman snabbt och lätt från pärm till pärm, men efteråt behåller ingen av personerna sitt grepp om mig, ingen som verkligen berör, utom den unga kvinnan som skymtade i början och mutade andarna med konfekt för att hennes döda skulle få ro.

Läs fler av Ingrid Elams recensioner av aktuella böcker, till exempel Robert Menasses EU-satir ”Huvudstaden”.