Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-23 02:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-exakta-miljoskildringar-ar-behallningen-i-lars-anderssons-nya-kriminalroman/

Bokrecensioner

Bokrecension: Exakta miljöskildringar är behållningen i Lars Anderssons nya kriminalroman

Bild 1 av 2 Lars Andersson
Foto: Nils Ramhöj
Bild 2 av 2

I sin andra roman om kommissarie Leonard Ringer har Lars Andersson lite svårt att låta bli de språkliga piruetterna, men bjuder på fina snapshots som ringar in tiden och miljöerna. DN:s Jesper Högström har läst. 

Det fanns en tid, för ungefär tjugo år sedan, när ”seriösa” svenska författare slog sig på att skriva kriminalromaner. Det gjordes säkert ofta av krasst ekonomiska skäl, men alla måste ju leva. Problemet var snarare att resultatet sällan präglades av den kärlek till hantverket som finns i till exempel Graham Greenes ”entertainments”: av glädjen att praktisera en genre med lätt hand och stilistisk finess.

Vad gäller Lars Andersson, som med sin andra roman om kommissarie Leonard Ringer i Uppsala kan sägas vara en sen konvertit till trenden, kan man i och för sig ställa sig frågan om lätthet varit en eftersträvad egenskap. Ringer är inte den sortens litterära polis vars kulturella preferenser hängts på honom som gestaltande attribut (i stil med operaintresset hos Peter Robinsons Alan Banks eller Henning Mankells Wallander). 

Tvärtom faller det sig helt naturligt för honom att associera till Robert Graves religionshistoriska essä ”The White Goddess” när han stöter på en blonderad raggarbrud vid en korvkiosk, komma att tänka på en diktrad av Lars Gustafsson när han är inblandad i en biljakt på en kontraktsmördare som just har försökt ta livet av honom, eller recitera Frödings ”Parken” när han passerar Ulleråkers hospital (där ju poeten satt inlåst ett par år). 

Ja, man får efter ett tag för sig att den sortens associationer är vad romanen helst vill ägna sig åt. Här reflekteras över fornegyptisk mytologi, över situationen i Sydafrika (året är 1964) och om livet efter detta (en biskop Borgenstierna som skrivit böcker i ämnet passerar i bakgrunden). Den mordintrig som förekommer är högst intellektuell till sin natur – den innehåller komplicerade hänvisningar till Sergej Prokofjevs filmmusik till Eisensteins film ”Storm över Ryssland” – och framställs på en prosa som inte kan anklagas för att ha bråttom framåt. 

Miljö- och tidsskildringarna är bokens behållning, exakta och åskådliga snapshots från fikarummet på polishuset i Uppsala där man i ”grått flimmermönster på skärmen” ser Jonny Nilsson vinna guld i 10.000 meter skridskolöpning i OS i Innsbruck eller utsikten från ett rum på Stadshotellet i Karlskoga: ”nån sorts lastkaj: järnvägsspår med stoppknogar, och på perrongens snötäcke nånting utspritt, utspillt, som glittrade metalliskt”. 

Men trots att det förekommer en hel del action i miljöerna – jag räknar till minst två mordförsök – är det svårt att ryckas med. Man får känslan av att Andersson har svårt att få sin högkultiverade prosa att röra sig med den effektivitet som genren kräver. Ett par typiska meningar: ”Men i allt av betydelse var deras dagar i Rimini en bekräftelse av vad de med delad förundran sa sig ha haft på känn”. ”Ändå, någonting i dessa anteckningars livsinblick (knappt värd namnet) gav Leonard en stark känsla av oframkomlig terräng.” 

Prosan är en konståkare som vill vara Jonny Nilsson, men som har svårt att låta bli piruetterna.

Läs fler av DN:s litteraturrecensioner här.