Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-27 07:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-farmor-tiger-inte-langre-om-forintelsen/

Bokrecensioner

Bokrecension: Farmor tiger inte längre om Förintelsen

Helena Trus Foto: Kajsa Göransson

Helena Trus kan konsten att löda ihop en berättelse även om det svåraste av ämnen. Hon har intervjuat sin egen farmor som överlevde Förintelsen. Kristina Lindquist läser en perspektivrik bok om den sista generationen som kan vittna. 

 I januari 1958 dimper det ner ett brev hemma hos Cyla Trus i Enskede: ”Vi har härmed nöjet att få meddela Eder, att Ni har tillerkänts ett belopp på brutto DM 6 750, såsom skadeståndsersättning för frihetsförlust för tiden 1.8.1941-4.5.1945.”

Frihetsförlust. Det är ett ord som är tänkt att kunna fånga misären i ghettot och år av slavarbete, och som nu ska ersättas genom så kallad Wiedergutmachung från den tyska staten.

”Det är ingen välsignelse att överleva ett krig, Helena. Att överleva är ett straff”, säger Cyla Trus till sitt barnbarn ett drygt halvsekel efter beskedet om de tyska pengarna. Detta barnbarn är Helena Trus, som nu debuterar med biografin ”Ett kilo socker – farmor glömmer aldrig priset på sitt liv”.

I stället för att välja ett kronologiskt grepp har Trus på ett elegant sätt hittat fästpunkter i tre olika nu, som tillsammans tecknar det som blev ett liv där vissa bitar alltid kommer att saknas. Här finns en fästpunkt på 2010-talet, där författaren sitter i farmors kök i Farsta och äter kyckling med hemgjord kompott till efterrätt. Under hela Helena Trus uppväxt har farfar haft monopol på kriget, han som överlevde som partisan under bar himmel i de polska skogarna: ”Har jag sagt att mitt första uppdrag i Zjukovgruppen skulle vara att förstöra telefonförbindelserna mellan Brańsk och Tjechanowiec för att försvåra tyskarnas kommunikationer med Warszawa?”, är en typisk replik. 

Farmor har tigit, dukat, diskat och hållit sig undan frågor. I det här tidslagret finns också dagens antisemitism tydligt närvarande.

Det här är en skribent som kan löda ihop en text utan synliga skarvar, och där medvetna detaljer ständigt öppnar dörrar mot olika delar av historien.

Här finns också ett slags mellantid i femtiotalets Stockholm, där paret Trus ska bli medborgare och skapa sig ett liv i ett land som först bara var tänkt som avstamp för vidare färd till den nya världen. Och här finns det koncentrerade urtraumat hos en tonårsflicka som rycktes från de föräldrar och syskon hon aldrig mer skulle återse. Vid ett avgörande tillfälle får familjen nämligen möjlighet att smuggla ut ett av sina barn ur ghettot i Lwów, i nuvarande Ukraina. Cyla blir gömd i ett stall innan det blir dags att fly vidare.  

Helena Trus är till vardags verksam på Aftonbladet och det är mycket riktigt på en rak och smidig prosa hon driver sin farmors motvilliga berättelse framåt. Det här är en skribent som kan löda ihop en text utan synliga skarvar, och där medvetna detaljer ständigt öppnar dörrar mot olika delar av historien. Bara på något enstaka ställe önskar jag att hon hade strukit en överflödig tanke och låtit undertexterna ljuda på egen hand.

”Ett kilo socker” tillhör kanske den sista generationen vittneslitteratur efter Förintelsen. Snart är alla som kan berätta borta – och vad ska då hända med kunskapen om det ofattbara? Men kanske är frågan fel ställd. För inte kan det vara så att de som överlevde fasorna ensamma bär ansvaret för att hålla minnet av Förintelsens offer levande? Eller för att tala med Sven Lindqvist: ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Nyligen hörde jag Marie Hållander, forskare inom pedagogisk filosofi, tala om sin avhandling ”Det omöjliga vittnandet” (Eskaton, 2017), där hon undersöker vittnesmålets praktik och potential. Med utgångspunkt hos bland andra den italienska filosofen Giorgio Agamben diskuterar Hållander hur den som kliver fram och vittnar per definition inte kan bära ett vittnesmål som motsvarar brottets hela magnitud. Det djupaste vittnesmålet bor nämligen hos dem som gick under – och vars tysta öden ekar genom historien.  

De här tankegångarna prövas, avfärdas och återvänder i mötet med Helena Trus fina biografi över sin farmor, vars vittnesmål i sig självt rymmer en enorm smärta. Men kanske är det inte så konstigt att de ord som stannar längst efter läsningen tillhör en av de människor som blev kvar i ghettot och aldrig själv kunde vittna om det som hände henne. Det är Cylas mamma som vädjar: ”Vi vill att en i vår familj ska överleva, i alla fall en av oss måste få chansen, och det är du.”