Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 22:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-felicia-mulinari-staller-allt-pa-huvudet-i-en-stark-diktdebut/

Bokrecensioner

Bokrecension: Felicia Mulinari ställer allt på huvudet i en stark diktdebut

Bild 1 av 2 Felicia Mulinari.
Foto: Stefan Tell
Bild 2 av 2 Felicia Mulinaris ”Det som inte kan utplånas”.
Foto: Albert Bonniers förlag

Felicia Mulinari skildrar ensamhet och gemenskap i sin debutsamling ”Det som inte kan utplånas”. DN:s Rebecka Kärde läser en precis poesi som inte väjer för vreden och de stora tankarna. 

Rätta artikel

Tidigare på den här sidan har jag ondgjort mig över den nästan parodiskt frekventa förekomsten av blommor och mödrar i svensk samtidspoesi. Därför känner jag viss leda när jag öppnar Felicia Mulinaris debutdiktsamling, bara för att mötas av två stiliserade blommor på smutstitelbladet och mammor redan i första strofen.

Men ledan – liksom min egen anala motvilja mot signalord – kommer snabbt på skam. ”Det som inte kan utplånas” är inte det minsta ängslig. Tvärtom lyckas Mulinari utmärkt med sina föresatser: att skildra ensamhet och gemenskap, barndom och vuxenblivande, från en horisont präglad av rasism och migrationserfarenheter.

Bokrecension: Håkan Sandell skriver stundtals plågsam dekadensromantik 

Språkligt som tematiskt är Athena Farrokhzads ”Vitsvit” en given föregångare. Men ”Det som inte kan utplånas” är friare i syntaxen, liksom lösare och mer genomsläpplig. Språket är ömt, men har också något avhugget över sig, som för att inskärpa hur rasismen stympar den drabbade, hur svenskan inte helt lyckas rymma de människor som beskrivs: ”mammorna klär sig / drottningar innan ett kvartssamtal / hyschar lekar / blickar tittar / no nos vean sucios”.

Det Mulinari vill åt är inte ett enskilt biografiskt liv. Snarare gestaltar hon den mycket vanliga erfarenheten av att vara dessa mammors barn, och därmed varken dela sina föräldrars exil eller accepteras av samhället man växer upp i. Diktjaget är alltså inte ett ”jag”, utan ett ”vi”. När singularformen förekommer är det närmast som ett abjekt bihang: ”vantrivdes i jaget / hade ingen annanstans att växa / än i mig”. 

Den första av bokens tre sviter skildrar barndomens krökta växande. De andra två fokuserar på inträdet i pluralis, på vänskapen med andra som också ”har en kropp / vid fel tillfälle”. Dans, fyllor, samtal och politisk kamp blir livbojar i ett Malmö där mordförsöket på Showan Shattak är en av flera tids- och perspektivmarkörer.

Bokrecension: Världen ville gå vidare – Gunvor Hofmo förmådde inte 

Diktens grundläge är just det kollektiva. Här finns dialogpartier – produktivt ambivalenta sådana, snarare än navelskådande – där två personer diskuterar hur historien ska berättas. Solidariteten, den socialistiska och antifascistiska kampen, beskrivs som en självklar följd av upptäckten att ”min ensamhet / är en del av ett system / ett maskineri av intimiteter / en undervattensström”.

Kraften i denna lika provocerande som trösterika insikt ställer allt på huvudet. Felicia Mulinari förmedlar denna kraft precist, med stor integritet, och med en vrede som varken är urskuldande eller tvärsäker. Som inte är kärlekens motsats, utan dess pansar:

”berätta om organisationen

nej

jag tror inte på essentialistiska kollektiv

men det var den som

befriade mig”