Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-filosofen-som-rusade-in-i-haschdimman/

Bokrecensioner

Bokrecension: Filosofen som rusade in i haschdimman

Bild 1 av 3
Foto: Shutterstock
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3
Foto: Rights Managed

Kritikern och filosofen Walter Benjamin använde sig själv som försöksperson för att ta reda på haschets inverkan på tänkandet. Nu kommer hans drogprotokoll på svenska. Aris Fioretos läser klartänkta texter om hamparökens glans och elände.

När Walter Benjamin mot slutet av 20-talet inledde försöket att med drogers hjälp utforska medvetandets invecklade natur fick han en skrift i händerna. Det rörde sig om Kafkas första bok, ”Betraktelse”, som utkommit 1912. Titeln sade allt. ”Den blev omedelbart en del av min plastiska person”, noterar han, ”och följaktligen ett mer brutalt och absolut föremål för mig än vad som hade kunnat uppnås med den mest nedlåtande kritiken.” Varför? Därför att Benjamin visste att han givit sig på det egentligen omöjliga: att förena försöksperson och observatör i en och samma gestalt.

Nu föreligger hans elva drogprotokoll mellan december 1927 och maj 1934, samt tre senare bearbetningar, i Linnéa Deurells följsamma översättning. ”Om hasch”, som Isabelle Ståhl försett med förord, är den titel som texterna fick då de publicerades tre decennier efter Benjamins för tidiga död 1940. Vid det laget lyste hans postuma stjärna över den tyska efterkrigslitteraturen och akademiska teoretiker hade hunnit sluta fred med 60-talets praktiska avantgardekultur. Dags att i de Quinceys, Baudelaires och Huxleys efterföljd, tätt i häl på Michaux, Burroughs och Leary, visa att det kritiska tänkandet aldrig stått utländska insatser efter. Eller frivilligt överlät tolkningsföreträdet åt ”psykonauten” Ernst Jünger, som länge experimenterat med eter och kokain, laudanum och LSD.

Låt vara att haschet kom att bli Benjamins drog. Men titeln på boken är aningen missvisande, eftersom han även undersökte opiumets rökgirlanger och meskalinets molekylära egenheter. Frågan är också om någon drog betydde lika mycket som litteraturen. Benjamin är detta särfall i narkotikans annaler: som utforskare var han betydligt mindre intresserad av njutning än ruset som ämne för skolad reflektion.

Redan 1919, medan han satt böjd över sin avhandling om konstkritikbegreppet, fördjupade han sig i Baudelaire, vars tablåer ur Paris stadsliv han skulle översätta några år senare. Efter att ha läst ”De artificiella paradisen”, där fransmannen utfärdar ambivalenta varningar om haschets praktfulla visioner, prisade Benjamin bokens ”barnsliga oskuld och renhet”. Han saknade dock filosofisk stringens och menade att det skulle ”bli nödvändigt att upprepa dessa försök på egen hand”.

Det tog honom tio år och flera motgångar, däribland en underkänd docentavhandling, innan han agerade försöksperson åt Ernst Joël och Fritz Fränkel. De båda medicinarna befann sig i framkanten av den experimentalpsykologiska forskning som inletts av toxikologen Louis Lewin, som undersökt morfinets verkningar så tidigt som 1874. Fyra år innan Benjamin rökte på utkom Lewins banbrytande sammanställning av ”de bedövande och stimulerande njutningsmedlen”, ”Phantastica”. Benjamin var förtrogen med antologin, som stärkte hans vänner – bägge engagerade socialister och verksamma inom Berlins fattigsjukvård – i förhoppningen om att bidra till de narkotiska effekternas systematik. Då han satte sig i läsfåtöljen hemma hos Joël veckan före jul 1927 var det äntligen dags att förvärva praktiska erfarenheter för den teoretiska genomlysningen han saknat hos Baudelaire.

Vännerna ansåg att experimentet borde utföras fjärran den kliniska situationen. Utan denna hemmets intimitet, som något litet återskapade atmosfären i de opiumhålor där den franske föregångaren vistats, är det osäkert om försöken haft en sådan inverkan på Benjamins tänkande. Inte heller hade han fått Kafka i händerna. Protokollen som nedtecknades – det första halv fyra på morgonen den 18 december – står och faller med just betraktelsen som uttrycksform. Benjamin försöker sig på den svåra spagaten att samtidigt utsätta sig för inverkan och iaktta vad som sker. Notiserna blir en övning i självreflektion.

Till de banalare sanningarna om hasch hör att det förleder till utsvävningar med tendens att slå knut på sig själva. Men få observatörer av hamparökens glans och elände har formulerat sig så apolliniskt klartänkt som Benjamin. Tydligast blir detta i bokens avslutande ”berättelser om ett haschrus”. Här överges protokollet. I stället vecklas de knappa notiserna ut och Benjamin vågar försöket ”att helt och hållet överlämna mig åt den magiska hand med vilken staden försiktigt tagit mig i nackskinnet”.

Staden är Marseille, dit han begivit sig för att arbeta. Nu får prosan den täta rörlighet som känns igen från hans skildringar av barndomen i Berlin kring 1900. Även den sydfranska staden förvandlas till ett psykogeografiskt rum. Texten blir på en gång intim och sinnesutvigande. Och det framstår som lika rimligt som fantastiskt att ”för den som tagit hasch är Versailles inte för stort, och evigheten varar inte för länge”. Benjamin gestaltar det klara rus som är så säreget för litteraturen. Som läsare kan en bara beklaga att han fick rätt då han mot slutet av livet, i ett uppgivet brev till vännen Gershom Scholem, listade böckerna som tidens katastrofer hindrat honom från att skriva. Den sista skulle ha blivit ”en i sanning enastående bok om hasch”.