Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 15:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-fin-realism-i-barnbok-med-klassisk-tvavarldsfantasy/

Bokrecensioner

Bokrecension: Fin realism i barnbok med klassisk tvåvärldsfantasy

Emma Karinsdotter Foto: Julia Lindemalm

Skickligt berättar Emma Karinsdotter om sorg och saknad i en trasig familj, där elvaåriga Tigris hittar en väg till en annan värld.

Rätta artikel

En av de vanskligare aspekterna med att skriva bra fantasy, är det så kallade ”världsbygget”. Vissa författare ägnar åratal åt att skapa en trovärdig kontext för sin story. Ta bara Tolkiens klassiska intro i ”Härskarringen” som exempel. Ibland blir det naturligtvis för mycket av det goda. Men lika ofta för lite. Emma Karinsdotters bok, ”Tusen stjärnors ö” är tyvärr ett exempel på det senare.

Boken är en klassisk tvåvärldsberättelse där svårigheter i vår värld får sin lösning genom resorna till den andra. Narnia, typ. Grundberättelsen handlar om elvaåriga flickan Tigris som lever ensam med sin deprimerade mjukisbyxbärande pappa. Mamman och Tigris tvillingbror omkom i en bilolycka när Tigris bara var ett år, men skulden, sorgen och saknaden går fortfarande att ta på. Inget är bearbetat. Det finns också en farmor i berättelsen som hela tiden undviker de allvarliga ämnena genom att vilja prata om och göra något Trevligt istället. Tigris egen sorg och saknad får inte plats eftersom hon tvingas vara stark för sin pappas skull.

En dag hittar Tigris en låda med sin mammas namn på. Den är tom, luktar rosor och av någon anledning lägger hon sig i den och stänger locket. Och vips vaknar hon sedan mitt ute på ett hav i fantasylandet. Och snart landar hon på Tusen stjärnors ö där hon dras in i en kamp för att rädda sin (redan) döda mamma och bror från att dö en andra gång. 

Men till skillnad från den skickligt berättade och ångestladdade stämningen i lägenheten blir episoderna på ön mest en ytlig kavalkad av fantasyklichéer. Allt från plakat-platser som Tunga axlars berg, Stora slätten, Rusande floden och Förstenade skogen till överseriösa karaktärer som talar irriterande mystiskt och poetiskt (tänk Galadriel). 

Tigris låsta och komplicerade familjesituation är dock fint skildrat och hade förtjänat ett bättre öde än att dela pärmar med en fantasyberättelse som inte alls har samma pregnans eller djup. Gud bor som sagt i detaljerna. Det gäller inte minst när man skriver fantasy.

Läs mer: Fler recensioner av barnböcker