Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-fin-repetitionskurs-om-varlden-sedan-1989/

Bokrecensioner

Bokrecension: Fin repetitionskurs om världen sedan 1989

Annika Ström Mellin, aktuell med boken ”Världen sedan 1989”. Foto: Sofia Runarsdotter/NoK

Annika Ström Melins ”Världen sedan 1989” är full av pricksäkra detaljkunskaper men saknar kritisk liberal självreflektion, skriver Per Wirtén.

Nyligen förklarade Vladimir Putin att liberalismen har ”överlevt sig själv”. Journalisten Annika Ström Melin citerar honom kritiskt, ja nästan sarkastiskt, i sin nya bok. Men tänk om han har rätt. Det är ju inte omöjligt att den liberala epoken, som fick sitt genombrott efter Berlinmurens fall, faktiskt är i upplösningstillstånd. 

Ingen kan skriva om ”Världen sedan 1989” på 225 sidor. Det är omöjligt. Och det har inte Ström Melin heller försökt. Hon summerar i stället trettio omtumlande år som en engagerad europé — om Europa och om resten av världen när den är relevant för européerna. 

”Världen sedan 1989”.

Hon har ordnat boken tematiskt. Det gör den tydlig, koncentrerad och lätt att följa. Den övergripande berättelsen är präglad av en liberal övertygelse och beskriver en nu välbekant utvecklingskurva: först snabbt stigande förhoppningar om en friare världsordning som kulminerade runt millennieskiftet, och sedan en dystert fallande linje punktad av Putin, Erdogan, Trump, al-Sisi, Bolsonaro och Xi Jinping. 

Det är inte bara liberaler som kastats ner i existentiell ångest av de inställda förhoppningarna. Känslan bör absolut delas av alla demokrater. Den auktoritära och nationella konservatismens starka återkomst är skräckinjagande. Men var den liberala världsordning som nu utmanas verkligen så ensidigt lycklig? Finanskraschen 2008 och den följande eurokrisen var ju också skräckinjagande, men som påminnelser om att även den liberala utopismen om självreglerande marknader är samhällsfarlig. 

Kortfattade dragningar av storpolitiska händelser blir nästan alltid träiga. Tio rader om folkmordet i Rwanda, tre om hindunationalismen, sjuttio om Donald Trump. Men Annika Ström Melin lyckas ge utvecklingen liv med pricksäkra detaljkunskaper. Hon skriver lätt och effektivt. Jag är glad att jag läst hennes bok. Den är en fin repetitionskurs. Och den väcker besvärliga frågor om liberalismens framtid.

Naturligtvis undrar man över det som saknas. Det är ofrånkomligt. Mest anmärkningsvärt är väl att hon inte diskuterar den stora ekonomisk-politiska omläggningen i nyliberal riktning, inte heller rasismens återkomst i delvis nya former, islamismens kraftfulla genombrott som bred politisk rörelse (och inte bara som terrorism) eller den flerskiktade och snabba europeiseringen av Europa. Det är ju fenomen som förändrat villkoren – inte bara i Europa.

Men mest förvånad blir jag av bokens brist på särprägel, av att jag aldrig blir särskilt förvånad. Den följer i stället med sträng lojalitet den upptrampade liberala huvudfåran. Hennes tidigare bok om Europafrågan, ”Europas svaga hjärta”, var ju helt annorlunda. Den röjde upp en egen stig. 

Jag misstänker att bristen på egna infallsvinklar hänger samman med en märkbar frånvaro av viljeriktning. Hennes ståndpunkt begränsas till en förhoppning att de globala styrsystemen ska överleva den auktoritära högerns krav på åternationaliseringar. Men är läget ändå inte så allvarligt att det behövs åtminstone en antydan om hur missnöjet med den liberala världsordningen bäst kan bemötas?

Nej, hon har inte skrivit en debattbok. Jag vet. Men ändå: känslan av handfallenhet avslöjar oavsiktligt hur djup den liberala krisen blivit. Tänk om Vladimir Putin trots sin vedervärdiga politik ändå har rätt i själva slutsatsen? Den huvudfåra Ström Melin följer har inga framåtsyftande svar. Den verkar lamslagen.

Kritiken mot den liberala världsordningen, i synnerhet den ekonomiska politik som kallats ”The Washington consensus”, är ju inte ny. Den har kommit från många håll. Under 00-talet från vänster genom Attac, World Social Forum och den stora vänstersvängen i Sydamerika, som efterlyste en mer rättvis och demokratisk globalisering. I samband med finanskrisen också inifrån själva systemet. Och sedan dess från höger i olika försök att sabotera all global politik.

Att okritiskt försvara hela den ekonomiska ordning som installerades efter 1989 håller inte längre. Visserligen vet vi att de flesta vunnit klart högre välstånd, med viktigt undantag för medel- och arbetarklassen i den gamla västvärlden. Men trots det växer protesterna. Och de är inte grundlösa. De liberala rättighetsidéerna kan enkelt riktas mot den liberala ekonomismen.

Under rubriken ”Time for a new liberation?” identifierade liberalen Timothy Garton Ash nyligen protesternas orsak i växande ojämlikheter, inte bara ekonomiska utan även i möjligheten att få uppmärksamhet och i att bli bemött med respekt – en medborgerlig ojämlikhet. ”All samtida europeisk populism växer ur vreden från hur liberalismen efter 1989 förminskades till att bara omfatta en rätt extrem variant av ekonomisk liberalism.” (NY Review, 24/10). Jag tror att hans slutsats har global räckvidd. 

Det behövs helt enkelt en kritisk liberal självreflektion i social riktning, för nya rättvisereformer och demokratiska genombrott. Utan en sådan kan hela det liberala arvet gå mot ett stort nederlag, med förödande konsekvenser på alla fronter. Jag tänkte mycket på det när jag läste Annika Ström Melins bok. Putins påstående är fortfarande bara en gissning, men den har medvind. 

Läs fler bokrecensioner i DN.