Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 12:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-finansministern-som-slutade-roka/

Bokrecensioner

Bokrecension: Finansministern som slutade röka

Bild 1 av 2 Anders Borg (M) tvingades hantera en extrem finanskris. Partiet nådde ändå 30 procent i valet 2010.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Bild 2 av 2

Anders Borg fimpar mycket i sin självbiografiska bok ”Finansministern”, särskilt ideologiska käpphästar. Den är i stort sett renons på klickbeten och skvaller, men mumma för alla som intresserar sig för politisk dramatik och ekonomisk krishantering. Niklas Ekdal har läst den. 

Den 24 augusti 2008 drar Anders Borg sitt sista halsbloss, och fimpar i urnan framför Harpsund. Han har haft två lunginflammationer under sommaren. Nu är regeringens budgetförhandlingar äntligen avslutade, men FINANSKRISEN under uppsegling.

Det är mycket som fimpas i boken ”Finansministern”, särskilt ideologiska käpphästar. Moderaternas fixering vid Socialdemokratin offras för en makeover som under några år gör den gamla högern till Sveriges nya arbetarparti. En studentikos tro på marknaden fimpas för byråkratisk pragmatism.

I stället för borgarna mot vänstern: den oförvitliga svenska tjänstemannen mot taktiserande politiker, giriga finanshajar och korrupta ministrar i dysfunktionella länder.

Sagans goda krafter segrar, tillfälligt. M når 30 procent i valet 2010 – trots att de administrerat den värsta krisen i mannaminne. Året därpå koras Anders Borg av Financial Times till EU:s skickligaste finansminister.

Sådant kan se enkelt ut i efterhand. Därför är politiska memoarer fascinerande – hur tillrättalagda de än kan vara – genom att exponera tvivlen och tillfälligheterna bakom det som blev historia.

När Göran Persson gav ut ”Min väg, mina val” 2007 fick han elegant kritik av Sara Danius i denna tidning. Den före detta statsministern kunde ha gjort mer av sitt explosiva material, tyckte recensenten, och rekommenderade en dramaturgisk grundkurs med Ian Flemings James Bond.

Liknande invändningar kan riktas mot ”Finansministern”. För den som går igång på Moderaternas inre liv, Anders Borgs cv, nationalekonomi och krishantering är detta mumma, men det är inte Netflix.

Spänningsproblemet ligger främst i att Borg är så trevlig. Han har något vänligt att säga om nästan alla han jobbat med. Berättelsens fåtaliga Bondskurkar sitter på betryggande avstånd i Aten, Paris, Reykjavik. Dramatiken är det inget fel på när banksystemet kollapsar, men den kläs genomgående i begagnade metaforer: regn, stormar, skuggor, vargflockar.

I svensk memoartradition liknar det en sanerad variant av Tage Erlanders dagböcker. Hårt slit, lika mycket av plikt som lust. Ständigt återkommande sjukdomar. Ensamhet med blytungt ansvar. Katastroftankar. Till sist insikten att mot alla odds så … går det ju rätt bra. Världsklass, rentav.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg under valturnén 2010. Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet/TT

Erlanders leende spricker inte upp förrän i elfte delen av dagböckerna, när S vinner valet 1960 med 47,8 procent. Då har han femton statsministerår av ångest bakom sig. Anders Borg gör samma resa från grubblare till ikon på femton månader.

Nya Moderaterna, Alliansen och valsegern 2006 är onekligen politiska succéer, baserade på dyrköpta erfarenheter från 90-talets regeringsår. När borgerligheten återigen får en ekonomisk härdsmälta i knät känns det nästan befriande för den svartsynte Borg. Ingen chans att bli omvald, bara att göra sitt bästa för landet.

Men omvald blir han, när Socialdemokraterna 2010 gör sitt sämsta val på hundra år. Den teknokratiska framtoningen bidrog till finansministerns popularitet. Mera räknenisse och statstjänsteman än politiker. Något av en paradox eftersom den lyckade förvandlingen av Moderaterna – under hårt internt motstånd – var Borgs verk snarare än Reinfeldts.

Som alltid i partipolitiken bär hybris på fröet till nemesis. Borg listar klädsamt sina missar. Nedrustningen av försvaret och en nonchalant migrationspolitik korrigerades av den bistra verkligheten. Alliansen tappade tempo under andra mandatperioden, kritiska år då till exempel arbetsmarknaden borde ha reformerats.

Jämfört med vad Island, Lettland eller Grekland går igenom vid samma tid är Sveriges bekymmer ändå lappri. Borgs brandväggar i den internationella krishanteringen bidrar till att svenskarna förskonas.

När det är som svettigast går han till Harpsundsbiblioteket och tar fram Ingvar Carlssons memoarer. Några timmars påminnelse om tidigare katastroflägen ger energi att köra vidare.

Valet av lektyr är ingen slump. Medvetet eller omedvetet skriver Borg in sig i en socialdemokratisk tradition, lång ifrån Bildts, Bohmans (och Palmes) Östermalm. Makten är central. Men politikens subjekt är den vanliga, arbetande människan.

Budgetbalans, bankakuter och bidragsjusteringar är inga självändamål. Borg frågar sig hur de påverkar den hotellstädare han själv en gång var. Han minns vad femton procents bostadsränta innebar när hans egen småbarnsfamilj förberedde sig på att flytta till något billigare. Han åkallar sina fackligt aktiva föräldrar: ”För mig var det helt främmande att beskriva facket som en fiende.”

Finansmister Anders Borg presenterar budgeten 2010. Foto: Maja Suslin / TT

Sammantaget blir ”Finansministern” befriande otidsenlig. Motsatsen till den koleriska polarisering som präglar samhällsdebatten 2019. I stort sett renons på klickbeten och skvaller. Men läsningen förutsätter som sagt ett intresse för ekonomisk historia, särskilt dess dystra sidor.

Investerargurun Warren Buffet brukar säga att varje spekulationsbubbla har tre I:n: Innovatörerna, Imitatörerna, Idioterna. I nuvarande skede av kredit- och konjunkturcykeln tillhör vi alla den sistnämnda kategorin – nerknarkade på billiga pengar, snärjda av ett finansiellt system så magnifikt i sin abstraktion att det undandrar sig politisk kritik.

I stället för den ideologiska konflikt som formade Anders Borgs generation –kapitalistisk frihet kontra socialistisk jämlikhet – har vi efter amerikansk förebild fått ett kulturkrig utgående från identitet. Det gick svindlande fort.

För att anknyta till Borgs bildspråk har det runnit kopiöst med vatten under broarna sedan han lämnade politiken 2014. Flyktingkrisen blev strået som knäckte kamelens rygg, droppen som fick bägaren att rinna över, gnistan som antände bålet. Men eftersom alla demokratier upplevt samma stämningsomslag måste det vara något mer än invandring i görningen.

Å ena sidan är det skönt med en memoarbok som behandlar politiken på det gamla sättet – som en teknokratisk fråga om att ratta samhället mot en bättre framtid. Å andra sidan borde Anders Borg med sin analytiska förmåga och erfarenhet från finansmarknad, partipolitik, regering vara väl skickad att besvara de nya tiotusenkronorsfrågorna:

När, var, hur får Sverige en regeringsduglig majoritet som tar itu med klyftor, konkurrens och klimat i ett radikalt förändrat politiskt landskap?

Vad händer och vad gör vi när skuldsättning och penningpolitiska experiment kommer ikapp oss?

Varför är alla så arga när de fortfarande har det så bra?

Här finns stoff för en uppföljare till ”Finansministern”. Men nästa gång måste Anders Borg också vara beredd att – metaforvarning! – bränna några broar.