Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-fredrik-backman-skriver-alltfor-tillkampat-om-manlig-ensamhet/

Bokrecensioner

Bokrecension: Fredrik Backman skriver alltför tillkämpat om manlig ensamhet

Bild 1 av 2 Fredrik Backman
Foto: Linnéa Jonasson Bernholm
Bild 2 av 2

Fredrik Backmans sätt att skriva fungerar exceptionellt bra i kortare texter, men i ”Folk med ångest” blir det för många roliga formuleringar i en tunn berättelse, skriver Lotta Olsson.

Rätta artikel

Halvvägs genom ”Folk med ångest” börjar jag få svårt att andas. Mannen som står på bron och tänker hoppa, den iskalla karriärkvinnan som förolämpar alla hon träffar, det pensionerade paret som lever för att renovera lägenheter och sälja med förtjänst. Den aningslösa kaninen Lennart Utan Gränser (ja, ni läste rätt, kanin – fast bara vid vissa framträdanden).

Och alla de andra, det finns många att välja på.

Ensamma människor, olyckliga människor. Livet är nästan omöjligt, vi gör fel hela tiden. Det är så obegripligt mycket vi ska klara av, dagligen. ”Man ska ha ett jobb och någonstans att bo och en familj och man ska betala skatt och ha rena underkläder och komma ihåg lösenordet till sitt förbannade wi-fi.”

Han är bra på igenkänning, Fredrik Backman. Det är enkla saker, som usb-minnet som man kan försöka sätta i på två sätt, och ändå behöver man alltid fyra försök innan det blir rätt. Irritationen som uppstår mellan folk som egentligen älskar varandra, irritationen mellan folk som inte känner varandra över huvud taget men råkar kollidera i vardagen och inte ens orkar vara artiga.

Fredrik Backman debuterade 2012 med ”En man som heter Ove”, en roman om en åldrad änkling som inte vill leva längre men envist påpekar alla andras fel. Boken gjorde succé inte bara i Sverige, där den filmades med Rolf Lassgård i huvudrollen, utan hamnade också på förstaplats på The New York Times försäljningslista 2016. Han har skrivit en rad böcker sedan dess, om modstulna människor i en obegriplig modern värld. 

Det är tonen som gör Fredrik Backman så speciell, en ton som balanserar mellan förtvivlan och försoning. Han gör ständiga vardagliga iakttagelser som sätter ord på våra tillkortakommanden, och kryddar med humor i överraskande vändningar. Ändå kan han förmedla hopp, och låter det alltid finnas en utsträckt hand, en livsnödvändig gemenskap åt den som är övergiven.

Ofta handlar det om män, för Fredrik Backman är en av de mycket få samtidsförfattare som lyckas gestalta manlig ensamhet. De där männen som är hjälplösa när kvinnorna dör eller lämnar dem, som famlar efter fotfäste i en nutid där alla gamla könsroller är urvuxna och de nya inte heller passar.

I ”Folk med ångest” försöker en misslyckad rånare råna en bank. Inte för att bli rik, utan för att kunna betala hyran och få behålla vårdnaden om barnen. Banken använder förstås inte längre kontanter, och rånaren råkar i stället ta en skara lägenhetsspekulanter som gisslan, vilket resulterar i en ganska fridsam deckargåta.

Det behövs inte så mycket för att livet ska gå överstyr, konstaterar Fredrik Backman. Men det är svårt att gå den där balansgången mellan förtvivlan och försoning, och få proportionerna mellan dem att stämma. Fredrik Backmans sätt att skriva fungerar exceptionellt bra i kortare texter, men den här gången blir det för omständligt, för många roliga formuleringar som kavlar ut en ganska tunn berättelse.

Kanske är det därför som den kvardröjande känslan av ”Folk med ångest” är sorg, för trösten räcker inte riktigt till.