Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-gudinnan-fortuna-och-pesten-slackte-ljuset-i-romarriket/

Bokrecensioner

Bokrecension: Gudinnan Fortuna och pesten släckte ljuset i Romarriket

Bild 1 av 4
Bild 2 av 4
Bild 3 av 4
Bild 4 av 4 Romerskt minne 2: Colosseum i Rom uppfördes mellan år 70 och 80.
Foto: Moritz Wolf/imageBROKER/REX

Vad var det som hände egentligen när Romarriket föll samman? Antikforskaren Kyle Harpers fascinerande studie ”Roms öde” betonar klimatfaktorer och sjukdomar. Jesper Högström begrundar hur imperialisternas stolta erövringar också blev deras fall. 

I inledningen av Joseph Conrads roman, när berättaren Marlow letar efter en parallell till sin egen resa till ”Mörkrets hjärta”, är det en romersk officer i Britannien han föreställer sig. Detta, påminner han sina åhörare och gestikulerar ut mot det London som när romanen skrivs är det brittiska imperiets centrum, var en gång en av jordens mörka vrår. Och tänk er officerens känslor när han anländer till denna vildmark, där hans militärläger är som ett flammande ljus i ett stort mörker – ”som en nål i en höstack – kyla, dimma, stormar, sjukdomar, landsflykt och död… De måste ha dött som flugor här.”

Det är så berättelsen om det romerska riket förmedlats genom historien. Som en förebild för alla andra imperialistiska projekt, vare sig man betonat den plikttrogne officeren som sprider civilisationens ljus i mörkret eller om man (som varit fallet under det senaste århundradet) helst lyfta fram bilden av Mr Kurtz i det kolonialistiska projektets hjärta. The horror, the horror! 

Men bilden av det storslagna i den förlorade romerska civilisationen visar sig ha stått sig ganska väl, även för en tid som utvecklat en naturlig skepsis mot de imperialistiska idéerna. Trots allt var, som den amerikanske antikforskaren Kyle Harper formulerar det i ”Roms öde”, detta rike ”en uppblomstring av historiska mått”. Dess sönderfall var ”ett monumentalt exempel på statsförfall och stagnation”, ja, ”den enskilt största tillbakagången i hela mänsklighetens historia.” Man kan liksom inte låta bli att kursivera. Det finns en hisnande fascination i Romarrikets fall, något närmast mytiskt som gör att Harpers bok bara är den senaste i en apokalyptisk genre som har existerat sedan Edward Gibbon på 1700-talet. Rom: haveriutredningen. Vad var det som hände egentligen?

Harpers svar är enkelt: det romerska imperiet var både ett resultat av och ett offer för de oförutsedda konsekvensernas lag. Det uppstod tack vare unikt gynnsamma klimatförutsättningar – det ”särskilda tidsintervall under den period som kallas holocen” som Harper kallar ”det romerska klimatoptimum.” Det går under för att de klimatförutsättningarna radikalt förändras, genom den ”lilla istiden” som inleds på 530-talet, och på grund av infektionssjukdomar romarna inte hade någon möjlighet att skydda sig mot. 

Imperiets expansion gjorde romarna till stolta erövrare av tropiska sjukdomar de själva saknade motståndskraft mot. Det magnifika kommunikationsnät som band ihop riket utnyttjades av tjuvåkande mikrober och pestråttor. De ståtliga städer som romarna anlade var smitthärdar som försåg epidemierna med optimala förutsättningar att ha ihjäl så många människor på så kort tid som möjligt. Joseph Conrads bild av den romerske officeren som modigt sprider civilisationens välsignelser i en djungel av sjukdomar kunde inte vara mer missvisande – tvärtom visar utgrävningar av gravar från Storbritannien att det var officeren som var smittspridaren. Medellivslängden sjönk drastiskt när Rom tog över. Genomsnittsinnevånaren i det romerska riket kunde förvänta sig en livslängd som en rockstjärna på sjuttiotalet, någonstans mellan 25 och 30. 

Till det kom faktorer romarna inte ens omedvetet kunde påverka. Ett ironiskt förhållande Harper pekar ut är att den romerska civilisationen inte alls föll samman genom de dekadenta soldatkejsarnas utsvävningar på 200-talet, eller när den västromerska rikshalvan kollapsade i samband med de germanska folkvandringarna på 400-talet. Tvärtom hade det i stor utsträckning repat sig när den östromerske kejsar Justinianus den store på 500-talet återerövrat större delen av Italien och satt sin egen del av riket på fötter igen. Men den arme Justinianus drabbades av två dråpslag som all hans administrativa skicklighet var maktlös mot. 

Romerskt minne 1: Hadrianus mur började byggas år 122 i norra Britannien. Foto: TT

Först de vulkanutbrott på norra halvklotet som gjorde år 536 till det kallaste året under den senaste tvåtusenårsperioden och utlöste den ”lila istiden”. Sedan den justinianska pesten, ett böldpestutbrott vars framfart beskrivs av Harper med en blandning av skräckromantisk vällust och ett slags fackmannamässig fascination för den ihärdiga bakterien Yersinia pestis som medelst trägna mutationer och okuvlig entreprenörsanda förvandlar sig till en oemotståndlig mördare. Den utrotade av allt att döma 50-60 procent av Romarrikets befolkning och stannade sedan kvar i Europa under 200 år av regelbundna utbrott. 

Världens centrum förvandlad till en av jordens mörka vrår, utan att någon kunde begripa hur det gått till! The horror, the horror! Att människor vid 500-talets slut, som påven Gregorius den store, trodde sig stå inför världens undergång är inte särskilt förvånande.

Det har naturligtvis kommit invändningar mot Harpers betoning av klimatfaktorernas betydelse för romarrikets undergång. En är att han inte lagt tillräcklig vikt vid sociala strukturer, som det romerska slavsamhällets inneboende svaghet. Det är forskarsamhällets vanliga inbördesstrider om tolkningsföreträde, men det rör kanske också vid en djupare fråga: det är mer trösterikt att se den romerska civilisationens kollaps som ett resultat av ojämlika samhällsförhållanden än som ett resultat av mikrobers och vulkaners amoraliska framfart. 

Harper är hur som helst nyanserad nog att nämna alla de faktorer som gjorde romarna till aktörer snarare än passiva offer, även om det är de senare som är det huvudsakliga föremålet för hans intresse. Här finns det, som han påpekar i epilogen, gott om paralleller mellan oss och de ”antikens människor som dyrkade gudinnan Fortuna och hennes fruktansvärda makt”. 

Visst kan man tänka sig att vissa system i dag är sämre än andra på att hantera exempelvis klimatförändringarna – korrupta feodalstater, kommunistdiktaturer eller dysfunktionella demokratier som släpper fram klimatförnekare. Men att gudinnan Fortuna behåller sin fruktansvärda makt, att naturen fortfarande är jokern i leken och att de oförutsedda konsekvensernas lag fortsätter att verka, det är sanningar som kan vara värda att tänka på när man orkar.

Den svenska översättningen är tyvärr så stolpig som retorisk anglosaxisk sakprosa gärna blir i språkligt oengagerad tolkning.