Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-gunnar-bolins-brokiga-slaktkronika-roar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Gunnar Bolins brokiga släktkrönika roar

Gunnar Bolin, kulturjournalist på Sveriges Radio, debuterar med släktkrönikan ”Hovjuvelerarens barn”. Foto: Fredrik Hjerling

Gunnar Bolin har en brokig släkt, tung av europeisk 1900-talshistoria. Om den har han skrivit boken ”Hovjuvelerarens barn”. Den är omsorgsfull, myllrande och välskriven. Men Lars Linder saknar täthet och efterklang. 

Gunnar Bolin är en ärrad och flerfaldigt prisbelönt kulturjournalist på Sveriges Radio. Han är född på 50-talet och tycks som barn ha haft en i de flesta avseenden helt normal och modern svensk uppväxt i en konservativ familj i Bromma. 

Somrarna var desto mer kosmopolitiska. Dem tillbringade han i Småryd nära Båstad i Skåne, där en brokig släkt från Europas alla hörn brukade stråla samman och umgås på gammalt borgerligt vis. Hans sällskapshungrande, österrikiska farmor Karin regerade över en besynnerlig värld av i går där tyska och ryska blandades med franska och svenska. 

Så är hans fullständiga namn, Gunnar Ernst Wilhelm Bolin, också tungt av europeisk 1900-talshistoria. Ernst hette nämligen farfar, Ernst Hoffenreich, på 1930-talet en socialdemokratisk borgmästare i Sauerbrunn utanför Wien som tvangs ge upp politiken under förspelet till nazisternas maktövertagande i Österrike. 

Wilhelm Bolin hette farmors far. Han kom från en svensk familj som sedan 1836 drivit den berömda juvelerarfirman WA Bolin först i S:t Petersburg, sedan i Moskva; men 1917 tvangs han fly undan ryska revolutionen och etablerade då företaget i Stockholm, där det levt vidare sedan dess.

Inte konstigt att Gunnar Bolin kommit att ägna en del av sitt yrkesliv åt att försöka bringa lite reda i de snåriga och ofta dolda rottrådar som löper från samtiden rakt genom hans familj och djupt ner i Europas förflutna. Han har själv bott i Wien, varit SR:s korrespondent i Berlin och bland mycket annat gjort en rad program med nedslag i släktens historia.

”Hovjuvelerarens barn”.

Nu har han samlat sitt material till en berättelse i bokform: ”Hovjuvelerarens barn”, en rik familjekrönika som sträcker sig från förra seklets början fram till faderns död i Nockeby för bara några år sedan.

Navet är den stora jugendvilla nära Båstad som Wilhelm Bolin lät bygga som sitt svenska sommarresidens. Här samlade hans österrikiska hustru Maria alla sina barn, snart med tillkommande, och därefter nya barn. De sprids över världen men återkommer hit med olika avbrott för kriser och krig.

Men bokens brännpunkt är snarast Österrike under åren före andra världskriget. Farmor Karin och farfar Ernst står då mitt i en politisk dragkamp mellan vänster och höger, demokrati och diktatur – som de förlorar. Gunnars pappa Gerhard föds också här och dras motvilligt in i nazisternas krig.

Med omsorg och intresse följer Bolin sina släktingars öden som han funnit dem i brev, dagböcker och arkiv. Där dokumenten inte räcker fyller han i med inlevelse, och ofta fungerar det: några av huvudpersonerna – särskilt släktmatriarkerna – kommer man förvånansvärt nära. Som bäst liknar boken en klassisk, borgerlig släktskildring, ett slags svensk Buddenbrooks, och bitvis är den mycket välskriven – men i längden, kanske ohjälpligt, gör panoreringen över seklet berättelsen utdragen och en smula flack. 

På krönikors vis saknar den både romanens täthet och den historiska essäns lite djupare frågeställningar. Myllret är roande, farmor och farfar imponerar och pappa är odräglig och rörande – men när allt dragit förbi och larmet i villan lagt sig sjunker efterklangen rätt snabbt bort.

Och jag hade gärna läst betydligt mer om den där spännande juvelerarfirman; alltings begynnelse.