Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 19:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-han-kande-hanforelse-infor-det-triviala/

Bokrecensioner

Bokrecension: Han kände hänförelse inför det triviala

Bild 1 av 4 Promenad vid Genèvesjön i Lausanne, Schweiz.
Foto: Laurent Gillieron/AP
Bild 2 av 4
Illustration: Bokförlaget Faethon
Bild 3 av 4
Illustration: Bokförlaget Faethon
Bild 4 av 4
Illustration: Bokförlaget Faethon

Robert Walser var det monotonas uttolkare och beundrade det obetydliga. Steve Sem-Sandberg har läst tre böcker av och om den schweiziske författaren som vördades av kollegor som Kafka, Musil och Canetti.

Rätta artikel

”En förmiddag, då lusten föll över mig att ta en promenad...”  

Med dessa ord inleds ett av de sista längre prosastycken som Robert Walser skrev, ”Promenaden”. 

För få författare tycks skrivandet ha varit så starkt förknippat med vandrandet som för Walser. 1920, samma år som denna berättelse utgavs i bokform, promenerade han mer än 120 kilometer från Biel till Zürich för att delta i en uppläsning och kort därefter gick han till fots från Biel till Genève, en ännu längre sträcka. Utan känslan av att promenera, skrev han, ”kunde jag varken skriva en halv bokstav mer eller frambringa en dikt på vers eller prosa. Utan promenader vore jag död, och mitt yrke, som jag älskar lidelsefullt, hade jag varit tvungen att ge upp för länge sen.” 

Det fanns en tid då denne schweiziske författare var vida läst och uppskattad. Robert Musil och Elias Canetti tillhörde hans beundrare; Franz Kafka likaså. Den sistnämnde kunde citera långa passager ur hans romaner utantill. Under sin knappt decennielånga vistelse i Berlin, mellan 1905 och 1913, var han osannolikt produktiv. Samtliga av hans stora romaner tillkom under de åren, en av dem, ”Assistenten” (1908), på kortare tid än sex veckor.

När och varför Walsers maniska produktivitet upphörde är svårt att säga. Säkert spelade yttre omständigheter in. Efter krigsutbrottet 1914 krympte marknaden för den sortens texter Walser bidrog med – noveller, kåserier, prosaskisser – och han tvingades återvända till Schweiz, till födelsestaden Biel och till Bern, där han hankade sig fram i olika yrken. Han fortsatte att skriva för de tidningar som tog emot bidrag, men fastän han var van vid knappa förhållanden blev det allt svårare för honom att klara sig. Efter ett sammanbrott skriver han på familjens inrådan in sig som mentaltpatient och han kommer att tillbringa de återstående tre decennierna av sitt liv på olika institutioner – först i Waldau, sedan i Herisau i nordöstra Schweiz – sysselsatt med att klistra påsar och skura golv. 

Under perioden före och strax efter det att han lagt in sig sker dock något märkligt. Det är som om frånvaron av yttre krav (att skriva på ett sätt som lämpar sig för publicering) får en inre hämning att släppa. Walser byter bläckpennan mot blyertsstiftet och det dyra papperet mot vad udda material som råkar finnas till hands: konvolut, brevbaksidor, visitkort, biljetter. Han anpassar dessutom handstilen efter formatet och utvecklar en mikroskopisk handskrift som visar sig vara så svårtydd att det dröjer till långt efter Walsers död innan man förstår att det inte rör sig om en galnings chiffer utan om riktiga bokstäver i fullt läsbara, sammanhängande texter. Det tyska förlaget Suhrkamps fullständiga utgåva av dessa blyertsmanuskript, som avslutades år 2000 efter nitton års tolkningsarbete, omfattar mer än femhundra mikroskriftsark i sex band på över tvåtusen sidor. 

Robert Walser 1939. Foto: Carl Seelig

Det är som om Walser först i anonymiteten lyckades uppnå det som hela tiden varit hans strävan: att finna ett språk för den flyktiga iakttagelsen eller ingivelsen, ett språk som själv bar det omedelbaras och flyktigas prägel. Det finns inga krav på en inre logik, en sammanhängande form eller en begriplig intrig i texterna. De kan vara korta eller långa. De börjar när en association väcks och slutar när associationsflödet upphör. 

Ofta finns en tilltalad, en läsare eller kanske medflanör, som den som för ordet vänder sig till eller berättar för. Men samtidigt finns det något monologiskt över tilltalet som gör att man begriper att det viktiga mindre är vad som sägs än att något över huvud taget sägs. Walter Benjamin har skrivit att syftet med varje ny mening hos Walser är att få läsaren att glömma den omedelbart föregående. Det är det märkliga med dessa sena texter: att de lyckas vara så tygellösa och konstfärdiga, lössläppta och självmedvetna, på samma gång.  

Nu föreligger ett urval av Walsers mikroskrifter för första gången på svenska i en välgjord översättning av Peter Handberg. Förlaget har, lämpligt nog, kompletterat urvalet med ovannämnda novell ”Promenaden” och till dessa två volymer fogat ”Vandringar med Robert Walser”, en blandning av minnesskrift och samtalsbok, skriven efter Walsers död av författaren och förläggaren Carl Seelig, en nära vän till författaren som under sjukhusvistelsen antog rollen som hans förmyndare. 

Under flera decennier företar de långa vandringar i trakterna av Appenzell och Sankt Gallen och Seelig skriver efteråt noga ned allt som sägs under samtalen. Walser, som nu slutat skriva för gott och stängt in sig bakom en fasad av artig butterhet, talar ogärna om sitt författarskap. Men för beundraren Seelig finns det andra sätt att nalkas ämnet. Walsers hänförelse vid anblicken av ett landskap, också om det är höljt i moln eller skymt av regn, eller den kärleksfulla uppmärksamhet han ägnar de mest triviala ting, är talande nog.

Läs också Thomas Götselius om Robert Walser: ”Litterär lek med förhinder”.

Kännetecknande för Walser, det märker man strax, är hans dragning till det monotona, det enahanda, det som inte skiljer ut sig. Detta utifrån en insikt om att det verkligt iögonfallande paradoxalt nog hindrar oss från att se. Ett verkligt seende handlar om att få syn på det permanenta i det ögonblickliga eller övergående, det som annars inte självklart utbjuder sig åt någon blick. Föremålet för skrivandet, eller för de associationsrus som föregår skrivakten, är hos Walser oftast det oansenligaste man kan tänka sig. 

En av mikroskrifterna sysselsätter sig till exempel enbart med ett barn och en hund som leker med ett ölunderlägg. Walser beskriver den självförglömmelsens svindel som uppstår när ingenting står i vägen för det som råkar få ens uppmärksamhet. Jag skriver ”råkar” eftersom spontaniteten är viktig: det handlar om ögonblick som uppstår och förgår utan inblandning av någons vilja. Man förstår att Walser, för varje steg han tog, var själva det mänskliga varats gåta på spåren. Så här heter det i ett stycke i ”Promenaden”: 

”Hemlighetsfullt kommer alla slags idéer och infall smygande till vandraren, på så sätt att han mitt i sin flitiga, omsorgsfulla gång måste stanna till och lyssna, eftersom han, om och om igen omtöcknad av sällsamma intryck, av andemakt, plötsligt har den förtrollande känslan att han sjunker ned i jorden då en avgrund öppnas inför den bländade och förvirrade tänkarens och diktarens ögon. Huvudet vill falla av hans kropp. De annars så livsfulla armarna och benen är som förstenade. Landskap och människor, ljud och färger, ansikten och gestalter, moln och solsken fladdrar som skuggbilder runt honom; han frågar sig själv: ´Var är jag?´”

Samtalen mellan Walser och Seelig pågår nästan ända fram till Walsers plötsliga död, karakteristiskt nog just under en promenad, på juldagen 1956. Även under de fem krigsåren, då Seelig måste ansöka om permission för att besöka sin vän, gör de långa fotvandringar. Under en av dessa stannar de till vid en järnvägsövergång medan tåg med soldater far förbi och vid randen av Bodensjön ser de hur de allierade fäller bomber över Tyskland. Men Walser tycks inte nämnvärt berörd. Ingenting förmår rubba monotonin, rytmen och ron, som råder på det tankens högland dit han tagit sin tillflykt.  

Kanske var det priset Walser fick betala för den hänryckning han fann i det enkla och alldagliga: att i sin asyl leva avskuren från resten av världen, blind för de större skalv som pågick runt om.

Läs fler recensioner av Steve Sem-Sandberg, som till exempel om Alice Zeniters ”Konsten att förlora”.