Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-han-kangs-bearbetning-av-sorger-i-den-vita-boken-oppnar-sinnen-och-tankar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Han Kangs bearbetning av sorger i ”Den vita boken” öppnar sinnen och tankar

Bild 1 av 2 Han Kang förärades internationella Bookerpriset för ”Vegetarianen” 2016.
Foto: Jessica Gow/TT
Bild 2 av 2 Han Kang: ”Den vita boken”
Foto: Natur & Kultur

Den sydkoreanska författaren Han Kang har skrivit en sorgebok i tre delar som bearbetar förlusten av hennes döda syster. Det är en tung liten bok som får en att fundera över hur vi vårdar själar och världen, skriver Ingrid Elam.

En gles vit gasväv täcker omslaget på ”Den vita boken”, en binda för ett sår, en linda för ett spädbarn, eller en svepning? Allt detta och mycket mer ryms bland de vita saker sydkoreanska Han Kang bestämmer sig för att skriva om ”på våren”. Tidsangivelsen är viktig, våren är grönskans, växandet och livets tid. Då blickar författaren bakåt, på stillheten, frosten, döden.

Han Kang har med sina två första böcker, ”Levande och döda” och ”Vegetarianen” etablerat sig som en författare som tar sig an tunga ämnen och behandlar dem med utpräglad känslighet. Den första boken handlade om massakern på unga demonstranter i Kwangju 1980, bestialiska övergrepp som sydkoreanska ledare först häromåret vidgick. Han Kang återger denna katastrof ur de individuella offrens synvinkel, både levande och döda. I ”Vegetarianen” är det en enda människa som fattar beslutet att utplåna sig själv, men Kang är inte heller här rädd för att visa hur de personliga smärtpunkterna är förbundna med politiskt, samhälleligt våld. 

Den nya boken är stillsammare, den kan närmast beskrivas som en serie korta reflexioner eller anteckningar förda under en vinter i Warszawa när den ärvda sorgen över en storasyster som dog bara två timmar gammal hinner ikapp författaren. Skillnaden mot de tidigare böckerna har också med översättningen att göra. De två första har Eva Johansson översatt efter Deborah Smiths engelska tolkning som både prisats och kritiserats för att brodera ut, göra texten mer engelsk. ”Den vita boken” är översatt från koreanska av Anders Karlsson och Okkyoung Park, den verkar vara mer ordagrann och sparsmakad, är också en dryg femtedel kortare än den engelska översättningen. Den språkliga knappheten passar ämnet i ”Den vita boken”, som använder få ord för att skildra det svåraste.

Boken är indelad i tre delar, i den första berättar ”jag” om hur hennes mor i ett isolerat hus långt ute på landsbygden föder en dotter alldeles för tidigt och medan värkarna ökar syr en liten vit skjorta som hon ska svepa om den blodiga kroppen. ”Dö inte!” ber hon och tittar in i två mörka, oseende ögon som strax sluts. 

Det är den främmande staden som framkallar bilden av systern berättaren aldrig mött, denna stad där centrum ser gammalt ut men där inget är äldre än 70 år. Jaget ser gamla foton av Warszawa efter att 95 procent av staden bombats sönder på Hitlers order, hon går genom staden och upptäcker enstaka rester, en vit pelare inmurad i en ny byggnad och tänker att hon bär sin syster i sin kropp som en sådan pelare, något dött men ändå levande. Hon ser också en mur där människor arkebuserats och där det nu alltid står tända ljus och blommor. Det finns en självklar elegans i dubbelprojektionen av de döda individerna och den döda staden.

I del två, ”Hon”, är det systern som går där jaget gått och ser det hon sett. Vid väggen där minnet av de arkebuserade hålls vid liv inser hon att hennes hemland aldrig har hedrat sina döda. Hon betraktar mycket små skiftningar och rörelser och skärper på så vis även min uppmärksamhet på sådant som en snöflinga, en näsduk som faller från en tvättlina, eller andedräkten en kall dag, men också på känslor och olika förhållningssätt till trauman. ”Du behöver inte skämmas för att du lever” låter berättaren den döda, nu återuppväckta systern säga till sig själv, gränsen mellan de två flyter ihop, inte heller jaget ska behöva skämmas. Hon håller fast i sin sorg, precis som de som sätter ut blommor vid de arkebuserades vägg håller fast vid sin, och vid sin övertygelse att det inte ligger någon skam i att bli slaktad på det viset. Skammen är förövarens.

I den sista delen, ”Allt vitt”, reflekterar jaget över hur det var att ge systern en vuxen kropp och se staden genom hennes ögon. Det blev inte som hon tänkt sig, inte bara vitt och rent, utan också smärtsamt och våldsamt.  Han Kang flätar med lågmäld självklarhet ihop den personliga sorgen och smärtan med besvikelsen och den vitglödgade vreden över förödelsen i världen, dess ”kollaps”, som hon skriver. Det som då återstår är att inte ljuga, att lyfta slöjan, att minnas – och att hitta ett språk för det. 

Han Kang har ett skrivsätt som öppnar sinnen och tankar. Att se världen genom det vita är att upptäcka inte bara mörkret utan också det liv som döljs i de mest oansenliga skrymslena av verkligheten. När någon gifter sig i Korea måste parets föräldrar få en gåva, om de är levande får de sidenkläder, om de är döda får de kläder av vit bomull. När jaget bränner vita kläder avsedda för hennes döda mor ropar hon tyst till sin döda syster: ”Om du kan komma, kom nu! Ta på dig de kläder som röken skapar, som ett par vingar”. 

Även den som inte tror på själens liv efter döden måste vid läsningen av denna tunga lilla bok fundera över hur vi vårdar själarna och världen före döden.

Läs också intervju med Han Kang.