Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-25 02:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-hetsig-ungdomsbok-hinner-inte-med-gestaltningen/

Bokrecensioner

Bokrecension: Hetsig ungdomsbok hinner inte med gestaltningen

Det är en spännande inledning, med Julia som börjar på en ny skola i en ny stad. Men sen staplas händelserna på varandra och ledtrådarna presenteras för schematiskt.

Rätta artikel

Det är en egendomligt suggestiv titel, för som alltid när ordet ”sanning” är med förekommer det ju åtskilliga lögner. Historien inleds med att gymnasisten Julia börjar i en ny skola, på en ny teaterlinje, i en ny stad. Hon visar sig vara den enda mörkhyade och kommer in i en kritvit teaterklass som misstänksamt betraktar henne: de har lyckats få sina platser i hård konkurrens, Julia har av någon anledning fått börja utan att ens söka. 

De flesta ungdomsromaner som handlar om teater tenderar att bli skräckhistorier (som Magnus Nordins ”Svart drama” och Sara Bergmark Elfgrens ”Norra Latin”), så även denna. Det är något med teaterns masker, förstås, med människornas förmåga att låtsas vara annorlunda. Men det handlar också om det motsatta: teaterns förmåga att dra fram känslor i ljuset.

Julias teaterklass leds av en despotisk lärare, Rafael, som tycks ha en hel del problem med gränserna till eleverna. En av dem, klassens primadonna Ester Gråberg, är plötsligt spårlöst försvunnen.

Så långt är det intressant, men tyvärr är det som om Moa Eriksson Sandberg inte riktigt har orkat genomföra sin berättelse. I snabba scenväxlingar utvecklas den halsbrytande intrigen, här sker mord, mordförsök och spökerier, medan Julia själv beger sig ut som en barndetektiv à la Lassemajas detektivbyrå.

Moa Eriksson Sandberg har varit enormt produktiv sedan debuten med ”Söta pojkar är bara på låtsas” 2011, med såväl ungdomsböcker som pekböcker. Bara förra året producerade hon fem nya titlar. Kanske är det den höga produktionstakten som gör att hon inte orkar gestalta och bygga upp spänningen gradvis, utan i stället låter alla inblandade presentera alla ledtrådar omedelbart, utan att ens fundera på det. Som när två personer bryter sig in till en ensam kvinna om natten: hon skriker inte och ringer polisen, utan ger dem i stället några ledtrådar.

Det är synd på så rara ärtor, för då och då syns det ju att Moa Eriksson Sandberg kan bättre.