Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 08:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-hjartskarande-overlevnadssaga-av-augustin-erba/

Bokrecensioner

Bokrecension: Hjärtskärande överlevnadssaga av Augustin Erba

Bild 1 av 2 Augustin Erba debuterade 2009. ”Snöstorm” är hans tredje bok.
Foto: Sara Mac Key
Bild 2 av 2

Augustin Erbas ”Snöstorm” kretsar kring en hämmad och utsatt ung man som träffar den omöjliga ungdomskärleken Livli på Tekniska Högskolan. Det är en skickligt uppbyggd roman som rycker tag i läsaren, skriver Pia Bergström. 

Vad är det som hakar tag när vi börjar läsa en roman, där någonstans i hjärttrakten. Vad är det som får oss att vända blad efter blad, och glömma allt som vore vi krokade fiskar. 

I Augustin Erbas roman ”Snöstorm” sväljer jag betet redan i första scenen. Berättarjaget Tomas, en resignerad it-tekniker i 40-årsåldern befinner sig på ett översnöat tåg mellan Stockholm och Malmö. På vägen till bistrovagnen för att köpa varmt kaffe ser han henne sitta där och le mot honom. Hans stora ungdomskärlek Livli, studentkamraten från Kungliga Tekniska Högskolan. Den onåbara, strålande, mest begåvade av dem alla som redan efter första terminen fick stipendium för att forska vid CERN. Hon som han aldrig kunnat glömma fastän det gått tjugo år och han för länge sedan hoppat av studierna, är någorlunda lyckligt gift och har nästan vuxna barn.

Romanen tar så en sväng tillbaks i tiden och skildrar både Tomas svåra barndom och det för den blyge, inbundne men mattebegåvade pojken närmast ”magiska” första året på KTH. Där träffar han äntligen sina nördiga likar. Men det visar sig snart att han inte har det som krävs varken för att klara de svåra tentorna eller vinna drömtjejen Livli. Historien utvecklas till en hjärtskärande och dramaturgiskt skickligt uppbyggd överlevnadssaga. Om ett barn som måste genomleva ett närmast dickenskt elände men som trots det blir en mogen och ansvarsfull vuxen.

Augustin Erba är journalist och krönikör på Dagens Nyheter och ”Snöstorm” är hans tredje roman efter debutromanen ”Ensamhetens broar” (2009), och ”Blodsbunden” (2015), en stark självbiografisk roman om uppväxten i Fisksätra med föräldrar som varken förmådde ge barnen känslomässig omsorg eller tillräckligt med mat. 

Tomas växer också upp med en psykiskt skör och frånvarande mamma. Ibland ringer hon förvirrade och aggressiva telefonsamtal till sonen från psykkliniken. Pappa filmfotografen har flytt till Los Angeles, bildat ny familj och hör aldrig av sig. Tomas måste bo hos sin ensamstående morbror i hans villa i Bromma. Han är generös och snäll men också väldigt intresserad av att basta och sitta för nära och massera sitt lilla värnlösa och beroende syskonbarn.

Så de där hakarna i hjärtat som jag nämnde i början får inte grepp bara för att historien är spännande på det yttre, hur ska det gå-sättet. Den är också närmast olidlig på det inre sättet.

Jag är inte säker men jag tror att det beror på Erbas raka, klara språk, som man ju läser som Tomas neutrala, nästan kyligt hämmade, lite uppgivna jagröst. Här finns inga utbrott, ingen lindrande poesi, de svåra känslorna lämnas helt över åt läsaren. 

Och jag erkänner att jag under läsningen ofta känner mig arg på denne stele, osäkre, avvaktande kille som låter sig masseras av sin konjaksluktande morbror och skällas ut i telefonen av sin galna mor, utan att säga ifrån eller ge igen. Som låter de grabbklunsigt sexskämtande KTH-klasskamraterna genera honom och som låter den underbara Livli leka med honom, och göra honom till kompis i stället för den älskare han vilt hoppas på. 

Han följer med henne som en hund när hon vill ha smakråd i underklädesshoppen, till sjukhuset för hennes andra abort (efter nätter med mer muskulösa vinnartyper), han står troget med kaffet och väntar på henne vid föreläsningsdörren men är för oskuldsfull och naiv för att fatta att han inte har en chans på en sådan som hon.

Skulle Tomas lyckas med allt om han bara hade större självförtroende? Det beror nog på vem som läser.

Jag tycker nog att det är det oskuldsfulla som är det fina i den här boken. Att Tomas ändå vågar känna det dumma ljuva hoppet, hjärtevärken efteråt, lida genom skammen för misslyckandena och förnedringen hos morbrodern. Att han förmår utstå och bära dessa pinsamheter inom sig utan att hata, smita, förneka eller bli galen. Det kanske inte en ung person som läser den här romanen fattar, men vi grånade och bakåtblickande gör det.

Livet blir ju sällan som vi drömmer om när vi är tjugo. Kanske behövs det fler berättelser om hur man överlever som medelmåtta än sådana som göder glamorösa och romantiska fantasier. 

Augustin Erba är medarbetare i DN, därför recenseras hans bok av Pia Bergström, kritiker i Aftonbladet.