Inre förlopp och händelser är det enda som är intressant i litteraturen. Vad ska man med beskrivningar av miljöer och landskap till? Alla vet ju hur ett landskap ser ut. Men en människas inre, det känslomässiga tumult som med ett vackert ord brukar kallas själsrörelser, förblir en gåta som det bara går att närma sig genom den litterära ingivelsen.

Jag kommer att tänka på detta gamla intervjuuttalande av den österrikiske författaren Thomas Bernhard när jag läser ”Anstöt”, en av dennes tidiga romaner som nu kommit på svenska som den senaste volymen i Jan Erik Bornlids stora översättningsprojekt. ”Anstöt” är, om jag räknat rätt, den tionde texten av Bernhard som Bornlid tolkat till svenska, med mästerligt handlag dessutom.

Romanen utspelar sig i en vild och avfolkad bygd i den österrikiska delstaten Steiermark. En distriktsläkare tar med sig sin drygt tjugoårige son på patientbesök i trakten. De börjar på ett värdshus där en gruvarbetare i ett oförklarligt vredesutbrott slagit ihjäl värdens fru. Härefter följer en kavalkad av patientöden. En döende äldre kvinna. En krympling som en gång varit en lysande cellist. En rik industriman som isolerat sig i en jaktstuga med sin halvsyster och som, för att se till att det är tillräckligt tyst runt omkring honom för att han ska kunna koncentrera sig på sitt stora filosofiska arbete, skjutit ihjäl vartenda vilt djur i skogen.

Patientrundan kulminerar med ett besök hos herr Saurau, eller fursten som han bara kallas, bygdens mäktigaste man, som förskansat sig i borgen Hochgobernitz från vars murkrön han ser ut över de väldiga skogsarealer som varit i hans familjs ägo i sekler.

Efter en diskussion om hur fursten ska finna en lämplig förvaltare övergår texten i en lång inre monolog där härskaren över Hochgobernitz talar vitt och brett om allt som väcker hans avsky: en hundrafyrtio sidor lång rant som till slut upphör att följa några som helst begripliga menings- eller tankeföljder.

”Anstöt” (eller ”Verstörung” som originaltiteln lyder) kom redan 1967 och gjorde då Bernhard till ett känt namn i hela den tyskspråkiga världen. Bokens furstedrapa blev dessutom stilbildande för de monologer som skulle följa i andra, om möjligt än mera anstötliga romaner som ”Korrigering” och ”Skogshuggning” – 1975 och 1984 respektive (båda för övrigt på svenska av Bornlid). Den vane Bernhardläsaren känner omedelbart igen ett alldeles särskilt tonfall. Grälsjukt och ömkligt, sjudande av förakt för varje form av social tillgjordhet, komiskt på ett närmast stumfilmsfarsartat sätt, samtidigt belevat och elegant, med en skärpa och psykologisk klarsyn som röjer den tvättäkta aristokratens på samma gång upphöjda och illusionslösa blick på sin omgivning.

I Bernhards värld är alla fall särfall. Det finns inget varaktigt som binder människor samman. I kampen mellan det högsta och det lägsta vinner alltid det lägsta. Familjen som är på besök hos den sjuka kvinnan fortsätter sina hatiska vardagsträtor som befann sig den döende inte ens i rummet. Tröstlösheten skulle ha varit total, förstår man, om inte doktorn funnits som åker runt bland alla dessa mänskliga vrak. Det är på honom man litar. Det är i hans närvaro som allt detta sjuka, åtminstone tillfälligt, får komma till ro.

Gång efter annan säger sonen, som är den som för ordet i berättelsen, att han inte känner sin far och låter fadern i sin tur påstå att han känner sig som en främling inför sin son. Precis som hos Beckett är främlingskapet hos Bernhard ett grundtillstånd. Men faderns uppsåt är ändå gott. Genom ett stycke praktisk didaktik vill han visa sonen hur världen ser ut, eller snarare vilka hållningar som människor vanligen intar till livets och lidandets meningslöshet de inte begriper och lika litet förmår beskriva.

Och vad blir lärdomen? Som i så många andra av Bernhards romaner finns bara två alternativ: antingen går man till storms mot världens liknöjdhet, som den berusade gruvarbetaren som förblindad av sitt mörker ger sig på första bästa, eller så beter man sig likt industrimannen: försöker tysta allt omkring sig så att ingenting längre stör, eller förstör.

Det är som om romanen själv söker ett mellanläge mellan dessa existenslägen: det skrävlande storhetsvansinnet och den isande mellanmänskliga tystnaden, i full visshet om att inget sådant går att uppnå. Den som likt industrimannen medvetet försöker nå fryspunkten för allt mänskligt vara, det vill säga reducera världen till den nivå där ingenting rör sig kring honom över huvud taget, finner möjligen sin oro stillad men någon sanning av värde står inte att finna här. De hundratals sidor klarsynt text han skriver om nätterna river han sönder nästa morgon.

På samma sätt löper denna roman från de inledande fallbeskrivningarna rakt in i furstens inre monolog nästan som om den hetsade sig själv dit, mot den punkt ”där man hela tiden är medveten om allt, varvid hjärnan som sådan inte alls existerar längre...”

Mot ett slags utplåning om man vill.

Alla Thomas Bernhards romaner strävar, med skiftande framgång, dit.

Läs fler bokrecensioner här.