Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 15:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-ibsens-karaktarer-far-eget-liv/

Bokrecensioner

Bokrecension: Ibsens karaktärer får eget liv

Bild 1 av 4 Vigdis Hjorth, Klas Östergren och Merete Pryds Helle.
Foto: Agnete Brun, Viktor Gårdsäter och Thomas A
Bild 2 av 4
Bild 3 av 4
Bild 4 av 4

I en ambitiös satsning gör tre nordiska författare var sin tolkning av några av Henrik Ibsens mest kända verk. Malin Ullgren blir stormförtjust i ett projekt som tar vara på Ibsens verkliga egenart.

 

 

Tre romaner, efter fyra pjäser av Henrik Ibsen. Det är en så bra idé. Och alla tre romanerna gestaltar med kraft de Ibsenska temana, friheten, valen och det mänskliga falskspel som samhälle och samvaro kräver.

Jag kan inte läsa om dessa ting i flera dygn utan att börja ana konturerna av min egen livslinje. En linje som märker ut vägvalen, anpassningen och förvandlingen: ”Då gick jag hit, men inte dit. Där gick jag bort, sedan hem igen. Här var jag verklig. Inte där.”

”Ibsen Nor” heter det förlagssamarbete där tre skandinaviska författare – Merete Pryds Helle, Vigdis Hjorth och Klas Östergren – har skrivit romaner utifrån dramatikerns verk. 

”När vi döda vaknar” hade varit ett bra alternativt namn på projektet, efter Ibsens sista pjäs. Jag tror att just hans personer passar särskilt bra för att väckas till nytt liv. De är så välnärda. Ibsens själsliga skarpsyn har försett dem med utvecklingsmöjligheter genom sekler och genrer. DN:s kritiker Leif Zern har ofta påpekat att ”Ibsens gestalter är så levande att man har mött dem i verkligheten”.

Varför såg Ibsen så bra, hur lyckades han gestalta skiftet från idealism till meningslöshet på ett sätt som gör att den historiska smärtpunkten är lika känslig nu, i tre nyskrivna romaner? För att inte tala om det i våra dagar kanske än större bravurnumret: kvinnan och kärleken i moderniteten?

Kanske bidrog den ”självpåtagna kulturella marginaliteten”, de 27 åren i frivillig exil, till att han fick den berömda ”dobbeltblikken”, som Toril Moi skriver i studien ”Ibsens modernisme”, ”förmågan att fånga komplexiteten i mänskligt beteende” (2006, min övers.).

En pjäs som ständigt alstrar nya litterära avknoppningar. Philip Zandén som Torvald och Helena Bergström som Nora i ”Ett dockhem 2” på Kulturhuset Stadsteatern 2018. Foto: Sören Vilks

Som ”Ett dockhem”, skriven på Amalfikusten 1879. Skildringen av Nora, som gör anspråk på sin egen mänsklighet och därför måste lämna sitt äktenskap, förblir ett radikalt mästerverk. Inte bara därför att Ibsen identifierar hustrurollens perversa skådespel, utan därför att han befriar henne med livet i behåll.

Många av 1800-talets främsta manliga skildrare av frihetstörstande kvinnor lät dem annars gärna dö.

Gustave Flaubert hade skapat sin ömsom begärande, ömsom vansinnesuttråkade Emma Bovary 25 år tidigare – men han kunde inte föreställa sig någon annan utväg än döden för henne. 1878 kom Lev Tolstojs ”Anna Karenina”, som också hon försökte bli människa i ett annat slags kärleksförhållande. Inte heller Tolstoj kunde hålla fingrarna från vad Edgar Allan Poe kallade ”det mest poetiska ämnet”, den vackra kvinnans död. August Strindbergs ”Fröken Julie” (1888), Theodor Fontanes ”Effi Briest” (1894–1895): kvinnorna dör.

Men Nora får leva. Detta är för mig det märkvärdigaste med ”Ett dockhem”; den livräddning som är Ibsens etiska och estetiska egenart i förhållande till sin samtid.

I danska Merete Pryds Helles ”Nora” stiger en av världsdramatikens drottningar fram som en stor sensualist. Hon får en uppväxt, ett liv före äktenskapet, och den Italienresa som bara omtalas i pjäsen blir här ett suggestivt händelseförlopp.

I romanen har Nora inte bara aptit på makroner, utan också på sex med kvinnor. Pryds Helle njuter av berättelsens detaljer och det gör också jag: fram växer en vacker och noggrann sinnlighet, av kvinnobröst att ta på under tonårens nätter, våfflor med farinsocker att äta på dagen.

Nora blir förvisso förälskad i Torvalds ljusbruna lockar, men blir snabbt varse att det äktenskapliga samlivet bara är till för honom: det är då hon ska förvandlas till hans ”älva” och spela frånvarande, sovande, orörlig – det går fortare för honom då. 

Flickhustrupsykologin och samlevnadens förställningskonst är motorn i ”Ett dockhem”, men Pryds Helle skruvar alltsammans till en drömlikt förvriden tillvaro för Nora. Männens falska bilder av henne förvandlar varat till en tableau vivant i en både koncentrerad och generös roman, som slutar med det hisnande hoppet.

Om Ibsen lät Nora leva, kan det kanske ha berott på att hon inte är en äktenskapsbryterska, utan idealt frihetssinnad. Den jobbigare Hedda Gabler, däremot, måste dö. Men hennes dödslängtan kommer också ur svårigheten att leva i ett samhälle där meningen med det hela har blivit grumlig.

Att vi har levt med den grumligheten alltsedan ”Hedda Gabler” 1890, syns så väl i norska Vigdis Hjorths roman ”Henrik”. Sorgen över den förlorade riktningen för människan går inte över.

Hedda har förvandlats till man, och tiden är vår egen. Henrik Falk ska bli pappa, tillsammans med Elsa, som han inte står ut med. Han är aristokraten som hamnat på obestånd, de småborgerliga svärföräldrarna och deras dotter ger honom hem och arbete.

Visst lever Heddas omogna elitism vidare i Henrik. Samtidigt är Hjorths skildring av den norska småstadstrivseln ett fullt igenkännligt samtidshelvete: känt från Instagram, känt från småbarnsårens prydligaste tristess.

Hjorth är lysten när hon beskriver den puttriga inredningen i huset han installeras i, fullt av – meningslösa – fårskinn och dörrmattor det står Welcome på. Språket de talar är också det ett gytter av ambitiöst nonsens: ”i vår globala tid”, ”äkta kärlek”.

Hjorth fångar Henriks panik i en enda briljant utandning:

”Fantastiskt, sa Elsa om och om igen allteftersom mamman visade henne detaljer på skötbordet som kunde fällas ihop och fästas mot väggen, och drog ut lådorna i byrån för att visa att de var fulla för de hade tänkt på allt, och Elsa kramade om sina föräldrar och sa att det var alldeles för mycket och mamman svarade att de bara var glada över att kunna använda sin tid och ork för dem som betydde mest för dem i hela världen, och för första gången i sitt liv tänkte han att han behövde en hora.”

Vigdis Hjorths språk, hennes förmåga att skriva efter andhämtningens rytm och berätta från platsen mellan det som tänks och uttalas är fenomenal. Den syntes i hennes storartade roman ”Arv och miljö” förra året; därifrån minns man också hennes blick på en särskild sorts kvinnlig förljugenhet.

När Hjorth gestaltar kvinnors omsorger, framträder de inte som det ständigt underskattade vardagsarbetet för mänsklighetens bästa. De har, också, sexualfientliga, antiintellektuella, nästan sekteristiska dimensioner.

Samtidigt svajar sympatierna medan man läser. Henrik, som längtar efter sex och konst och utlevelse, är också en feg jävel och en parasit på andras livsmod och dödslängtan.

I ”Henrik” förvandlas tragedin från 1800-talet till en sorts ångestfylld satir, 138 sidor lysande tragikomik.

År 1892 skriver Ibsen ”Byggmästare Solness”. Den blir en av hans sista. Han har återvänt till Norge. Det våldsamma vemodet i pjäsen tycks återspegla hans blick på sin egen livslinje: vart han gick, vart han inte gick, vad som aldrig blev sant.

I ”Hilde” gräver sig Klas Östergren närmare detta våldsamma vemod. Han har plockat upp Hilde Wangel, som finns med i både ”Frun från havet” (1888) och ”Byggmästare Solness”. Östergren behandlar henne som en historisk figur, från början till slutet, då hon vilar under ”en opolerad vård av granit, full av hav”, dit skuggan från Byggmästar Solness mäktiga kyrktorn inte når.

I ”Hilde” framträder årtiondena efter Ibsens död, vad som kunde ha varit en verklig Hildes vuxenliv. Världen under mellankrigstiden väntar på sin undergång; så även Hilde. Hon drabbas av panikattacker och börjar gå i analys – Sigmund Freud var naturligtvis en stor beundrare av Ibsen.

Berättelsens fiktiva källor är psykoanalytikerns anteckningar och systersonens biografi om sin moster. Den har han känt sig tvungen att skriva för att ärerädda mostern efter andra världskriget, när hennes samröre med nazister kräver sin förklaring.

Solness och Hildes relation i pjäserna är märklig; obehaglig och förhöjd på en gång. Östergren låter psykoanalysen nå fram till ett övergrepp, som Hilde ägnat ett liv åt att omskapa i sitt inre, till ett behov av gudalika män. Samtidigt gestaltar han sorgen i de stängda livsvägarna, i den lustfyllda, livsfarliga ”gåvan att begära” som Solness och Hilde delar.

Östergren rör sig fram och tillbaka mellan passionens pris, krigstider och sydpolsexpeditioner. En vanlig dag i mitt läsande liv hade jag föredragit fokus på Hilde och männen. Men Klas Östergrens roman, med dess skiftande perspektiv och dokumentära grepp, gör Hildegestalten och hennes liv så verkliga, så befriade från dramats gränser. Man sitter till slut med ett psykologiskt avancerat kvinnoporträtt i händerna: en kärlekens fantast, ett skoningslöst offer.

Genom alla romanerna hörs genklangen av Ibsens ord, i raka citat, i stoff och namn. Ändå är ”Nora”, ”Henrik” och ”Hilde” fristående och livs levande av egen kraft; de båda översättningarna av Stewe Claeson och Gun-Britt Sundström till synes helt perfekta. Det är tre starka verk, för den som orkar se den egna livslinjens val och icke-val börja skymta mellan raderna.