David Levithan är en mästare på att skildra en viss typ av kommersialiserad amerikansk indiekultur. Aldrig har snöflingor landat så vackert i en kopp choklad i New York och sällan är ett par slitna Converse så snygga som i hans ungdomsromaner. Han skulle också kunna kallas för ungdomslitteraturens främste kvasifilosof. De poetiska visdomsorden haglar alltid lika tätt. 

”Någon dag”, uppföljaren till ”Jag, En” (”Every day”, 2012) och ”En annan” (”Another Day”, 2015), utgör inget undantag. Den är ömsom klok och insiktsfull, ömsom på tok för smörig för min smak. Ursprungsverkets berättarjag kallas En och är en könlös själ som varje morgon vaknar i en ny, främmande tonårskropp. En har levt så i hela sitt sextonåriga liv men när hen blir kär i en tjej – Rhiannon – förändras allt. Tillsammans försöker de komma på ett sätt att vara ihop trots kroppsbytena. Det går sådär och berättelsen slutar i tårar.

Som diskussion av identitet och genus är berättelsen spännande. I fortsättningen får vi följa flera olika gestalter, dels En, dels hens stora kärlek Rhiannon, Nathan, den ondskefulla X samt ett antal andra kroppskiftare. 

Första delen om En har dels hyllats av många kritiker, dels sålt ­extremt bra. Den har legat på topplistor världen över, inte minst i anslutning till filmatiseringens premiär 2018. Det ligger därför nära till hands att misstänka att man vill mjölka kassakon på så mycket ­pengar som det bara går. Om du tyckte att bok nummer två kändes tjatig så kommer du antagligen tycka detsamma om trean. En ­byter kroppar på löpande band. Ungdomarna hen hamnar i är populära ena dagen och mobbade nästa, rika och fattiga, svarta och vita, studiebegåvade och psykiskt sjuka. Tyvärr blir det grepp som väckte förståelse och medkänsla i ”Jag, En” i ”Någon dag” cyniskt. När En tar plats i en bipolär killes kropp känns beskrivningen av hans maniska tillstånd enbart sensationsdrivet.

Det artar sig dock mot slutet av romanen. När Levithan fokuserar på kärlekshistorien mellan En och Rhiannon lyfter texten.