Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 13:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-iderik-och-spannande-biografi-om-skallmataren-gustaf-retzius/

Bokrecensioner

Bokrecension: Idérik och spännande biografi om ”skallmätaren” Gustaf Retzius

Bild 1 av 2 Gustaf Retzius (1842-1919) var i ungdomen en modern och radikal darwinist men kom i otakt med tiden.
Foto: TT
Bild 2 av 2 ”Skallmätaren. Gustaf Retzius – hyllad och hatad”.
Illustration: Fri tanke förlag

Gustaf Retzius var forskaren och kulturpampen som mätte skallar och anklagades för att ha påverkat nazismens rasistiska världsbild. Nils Uddenbergs stora biografi ”Skallmätaren” kan läsas som en vetenskaplig äreräddning. Spännande och idérik, skriver Lars Linder. 

Rätta artikel

För någon månad sedan stod arkeologen Jonathan Lindström i tv och visade stolt upp sin dna-profil: närmast en kopia av en som tagits fram ur en 5.000 år gammal grav i Mellansverige. Mixen, ungefär: en del istidsjägare, en del stenåldersjordbrukare, tre delar indoeuropé.

Poängen var att visa att våra förfäder visserligen kommit invandrande från olika håll och i olika tider, men att homogeniteten i det genetiska arv som präglar Norden är närmast unikt hög. 

Slutsatsen klingar bekant. Den sammanfaller nästan exakt med den som förra seklets mest beryktade svenska skallmätare, läkaren och anatomen Gustaf Retzius, kom fram till i sin forskning. 1898 genomförde han en omfattande studie över skallmått och längd bland värnpliktiga, och resultatet stämde förbluffande väl med den bild hans tidigare undersökningar av arkeologiskt material gett. Nordborna framstod som den ”renaste” återstoden av ”de gamla germaniska folken”. 

Entusiasmen över denna slutledning skulle stiga med åren, särskilt bland tyska kolleger som var betydligt mer spekulativt och ideologiskt lagda än han själv. Retzius skallmätningar kom att bli en byggsten i nazismens världsbild.

Så var stod Gustaf Retzius själv? Kanske inte riktigt där man velat placera honom ändå. Visserligen har Nils Uddenberg gett sin nya, gedigna biografi över honom den brutala titeln ”Skallmätaren”, men boken är på många sätt snarast ett slags vetenskaplig äreräddning. I grunden var Retzius forskare, ingen rasaktivist.

Hans liv och öde är också överraskande intressant. Han var inte någon bakåtsträvare, i yngre dagar tvärtom en framstegsman, liberal och modern. Han var starkt kritisk till kyrka och kungahus och troende darwinist, välvilligt inställd till kvinnosaken och engagerad i sådant som sociala frågor och skolans utveckling.

Han var dessutom antropolog, reste över världen och bidrog med både pengar och tusentals föremål till Etnografiska museets samlingar. Han skrev poesi och målade akvareller, satt förstås i Vetenskapsakademin men valdes 1901 också in i Svenska akademien.

Hade hans kreativa och sociala begåvning varit större och utvecklingen valt en annan väg är det inte omöjligt att eftervärlden sett honom med mer uppskattande ögon, som en framstående, oscariansk renässansman.

Men något hände, och Retzius kom totalt i otakt med tiden.

Han var ytterst välbärgad, gift med Anna Hierta som var dotter till Aftonbladets berömda grundare Lars Johan Hierta, och efter honom hade han fått en betydande förmögenhet i boet. Anna och Gustaf var powerparet i Stockholms dåtida societet, de residerade i nuvarande Spökslottet där de höll omskvallrade och eftertraktade salonger. 

När Hiertas Aftonbladet övertagits av en konservativ ägare gick Retzius 1884 helt sonika in och köpte hela tidningen för att återföra den till svärfaderns liberalism. Han engagerade en rad av tidens unga pennor, som Gustaf af Geijerstam och Oscar Levertin – men insåg snart att han inte var så förtjust i tidens rabulism som han trott. De nya skribenterna åkte ut lika snabbt som de tagits in.

På liknande sätt gick det på en rad andra områden. Gustaf och Anna ville göra gott på sitt eget sätt, donerade massor av pengar men stötte sig ständigt med andra; han med vetenskapliga kolleger, hon med frontfigurer i kvinnorörelsen, från Ellen Key till Selma Lagerlöf. Med åren blev de två makarna också alltmer stelt konservativa, särskilt i sedlighetsfrågor, men schismerna tycks också ha bottnat i en gemensam, personlig maktlystnad som gärna resulterade i fult intrigmakeri. 

De sista åren före första världskriget hade de hunnit bli rätt illa sedda i många kretsar och hånades rått och flitigt i den liberala pressen. 

Uddenberg delar kritiken mot Gustaf Retzius pampfasoner, men pekar också på hans förtjänster som internationellt uppmärksammad forskare, bland annat som kartläggare av det då ganska okända nervsystemet.

Det är inte heller så lätt att avfärda Retzius som rasist. Trots att många försökte engagera honom för den nya rasbiologins sak försvarade han nästan alltid både sig själv och osäkerheten i sin vetenskap mot politiska idéers tvärsäkerhet. Hans avsikter var nog inte mindre rena än vår tids dna-forskares, ändå hamnade han på fel sida av historien. 

Uddenberg erkänner att han från början själv såg Retzius som något slags förstenad dinosaurie, men under arbetets gång fick han syn på en levande människa – en närmast tragisk figur som föll offer för kasten i en brytningstid och för sina egna tillkortakommanden. 

Som läsare får man göra samma spännande resa. Den kan ibland kännas onödigt lång, med sin kärlek till små omvägar kan Nils Uddenberg vara en något prövande reseledare, men framför allt är han en underhållande berättare och en strålande folkupplysare. Han håller inte bara fram ett livsöde utan tecknar också bilden av en hel epok vars lyckliga tro på framsteg snart skulle leda in mot mörker och slutlig katastrof.

En tid inte så olik vår egen som man helst skulle vilja tro.