Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 04:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-inger-alfven-pryder-sin-plats-i-billy-hyllan/

Bokrecensioner

Bokrecension: Inger Alfvén pryder sin plats i Billy-hyllan

Inger Alfvén skriver ofta fascinerande om svenska kvinnoliv. Foto: Caroline Andersson

Inger Alfvén skriver en anspråkslöst elegant prosa. Hennes nya roman ”Tvilling” kretsar kring den präktiga Lollos rätt vanliga kvinnoliv. Men plötsligt rämnar det.  

Rätta artikel

Det finns en särskild typ av svenskspråkiga utvecklingsromaner om kvinnor, som ofta utspelas mot 1900-talets stora samhällsförändringar som fond. Det är för generaliserande att kalla det en genre – jag vill snarare säga att det finns återkommande diskurser som präglar dessa kvinnogestalter och deras liv. 

Här finns klassresan, menstruationsdebuten, sexualiteten, konflikten mellan att vara en fin flicka eller en flicka som bjuder till. Här finns våldtäkterna som inte betraktas som våldtäkter, äktenskapen som blir något helt annat än de skimrande förhoppningarna, den äldre generationens kvinnor som dör och tar en annan epok med sig i graven. Inte sällan ackompanjeras detta av en släng av folkhemmet, socialdemokratins framgångar/svek, eller av 70-talsvänsterns samtal med rödvin och djupa väninnesamtal om det mest förbjudna. 

”Tvilling” av Inger Alfvén.

Min avsikt är inte att raljera. Jag menar att det här är en typ av (ofta tillgänglig och oerhört läst) litteratur som gestaltar både existentiella och politiska frågor, och som har stått, eller fortfarande står, i många Billy-bokhyllor ute i landet. När jag som tonåring introducerades till Majgull Axelsson, Moa Martinson, Marianne Fredriksson och inte minst Inger Alfvén var det med stort intresse och fascination. Nu, knappt tjugo år senare, undrar jag: såg kvinnolivet verkligen ut sådär? Är det… så där att vara kvinna? 

Det är också den tanken som kommer för mig när jag läser Alfvéns senaste roman: är det här berättelsen om den svenska 1900-talskvinnan så som vi accepterat henne? Berättarjaget Lollo är på många sätt en karaktär vi stött på tidigare: ett torftigt äktenskap, övre medelklassmiljöer, locket på, fasaden putsad, stanna hemma med barnen för att sedan vidareutbilda sig ”för skojs skull”, en make som köper familjen en villa i Bromma utan att först fråga frugan. 

Den präktiga Lollo har dock en tvillingsyster, Pi, som först släntrar planlöst genom livet för att sedan bli en framgångsrik krigsfotograf. Pi är snaggad, opererar bort brösten, kungör inför en konfunderad Lollo att hon betraktar sig inte som kvinna men som ett neutrum. Medan Lollo går hemma med ungarna eller åker på någon avslagen konferens filmar Pi Berlinmurens fall och kriget i Sarajevo. Maktbalansen förändras: plötsligt blir Pi den starka och målmedvetna, Lollo den osäkra och försiktiga.  

Mitt i allt detta finns en bedrövlig äkta man, Peter. Det blir aldrig riktigt tydligt om Lollo älskar Peter eller hyser något slags romantisk kärlek till honom, eller om han bara är en pliktskyldig pusselbit i föreställningen om hennes. Han framstår som en riktig gubbjävel av den gamla skolan, såna som man hoppas att de har slutat tillverka nuförtiden. Ju mer av Lollos liv som rullas upp, desto mer förfärligt verkar det – för att till slut kulminera i en enorm livslögn. Och en dick-pic. 

Det är ett överraskande och uppiggande val från Alfvéns sida: ett faktiskt fotografi, föreställande en erigerad penis, gör att sanningen faller på plats. Ingen är den de utgett sig för att vara, utom möjligen Lollo själv – hela tiden transparent som berättare, utan att för den sakens skull framstå som uppriktig. 

Språkligt och rytmiskt är romanen typisk för Alfvén – prosan elegant i sin anspråkslöshet – och det är givetvis underbart. Underbar är även Lollos reaktion när livet rämnar: det är en förfärligt svart ilska som äntligen kommer ut, som gör henne beredd att låta den numera demenssjuke Peter ruttna bort på långvården. Jag hade naturligtvis föredragit att hon lät honom göra det, men Lollo är Lollo och Alfvéns karaktärer kanske mer komplexa – och mindre hämndlystna – än många av oss i det verkliga livet.