Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 05:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-jaderlunds-starka-dikt-skimrar-av-nyanser/

Bokrecensioner

Bokrecension: Jäderlunds starka dikt skimrar av nyanser

Bild 1 av 2 Ann Jäderlunds ”Ensamtal” kretsar kring diktens ”jag” och ”du”.
Foto: Foto: Privat
Bild 2 av 2

I dag utkommer Ann Jäderlunds ”Ensamtal”. Det är hennes mest koncentrerade och homogena diktsamling på länge. Tilltalet är lågmält, omfånget ringa, kraften desto större. Magnus Bremmer har läst den. 

Det var en relation som redan från början inte borde varit möjlig. Den rumänskfödde judiske poeten Paul Celan hade suttit i arbetsläger under kriget och förlorat båda sina föräldrar i Förintelsen. Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann var dotter till en aktiv nazist. Så träffades de i Wien 1948, alldeles i början av sina litterära karriärer, och inledde ett kärleksförhållande.

Relationen fortsatte att göra sig omöjlig. Kanske var det historiska mörkret för stort. Deras kontakt förblev ändå stark fram till det tidiga 60-talet, då bådas psykiska ohälsa blev för svår. Men de träffades blott ett tiotal gånger under alla dessa år. Redan 1952 hade Celan gift sig med den franska grafikern Gisèle Lestrange. 

Pulsådern i deras relation var i stället en intensiv brevväxling. I breven utbyttes kärleksbetygelser, dikter och intellektuella spörsmål, med tiden alltfler förebråelser och ursäkter, sedan – efter nya möten, även efter 1952 – ytterligare kärleksord.

Och så löpande, längs hela samtalet: tystnader. ”Att vänta på brev är svårt”, skriver Celan till Bachmann redan 1950. Ändå plågar de återkommande varandra med tystnad. Många brev förblir oskickade. Även de brev som når fram handlar ofta om ordens otillräcklighet. Under 60-talet skickade Celan två enstaka brev innan han 1970 dränkte sig i Seine.

Ungefär nu undrar du kanske vad allt detta har att göra med Ann Jäderlunds nya diktbok ”Ensamtal”? Jo, enligt presentation på förlagets hemsida ”utgår [Ensamtal] från Ann Jäderlunds läsning av brevväxlingen [mellan Celan och Bachmann]”. 

Att det finns en koppling blir uppenbart även för den som enbart håller sig till själva boken. På omslaget står två citat tryckta: det ena hämtat från en dikt av Celan – ”En stjärna har väl ännu ljus” – och det andra från korrespondensen, med Bachmanns ord: ”Bara inte ikväll låt oss hitta orden”.

Mer exakt vilken sorts relation som uppstått mellan Jäderlunds dikt och poeternas brevväxling, ja det är svårare att säga. ”Ensamtal” skapar onekligen sitt eget lyriska rum. I en för Jäderlund typisk miljö av växtlighet och skog byggs på sin höjd en ekokammare för associationer. 

För visst finns det associationer. Åtminstone förekommer ord och motiv som leder mina tankar till Celan och Bachmann, såväl författarskapen som korrespondensen. 

Här finns bland annat en sol, som återkommande lyser över dikten. Den bränns och mer än en gång tematiseras seende/blindhet på ett för Jäderlund-läsaren bekant sätt. I en av Bachmanns mer kända dikter, ”An die Sonne”, hyllas solen som livgivare – för att i slutet ändå göra diktjaget blind. Steget är förstås inte långt till att tolka den självförbrännande livskraften som en metafor för Celans och Bachmanns brinnande intensiva brevväxling. 

Här finns också en flod. Den är rentav än mer närvarande än solen. Och det vilar något mäktigt och ödesbestämt över den. Oundvikligen för den tankarna till Celans slut. Redan Bachmann skrev i sin självbiografiska roman ”Malina” att ”han drunknade i floden under transporten”, med en hänvisning både till självmordet och Förintelsen. 

Men hade dessa tolkningar uppstått utan metatexterna? Knappast.

Är det något som verkligen utmärker ”Ensamtal” som dikt är det relationen mellan diktens jag och du. Det är en relation som redan har många bottnar i Jäderlunds författarskap. I vissa samlingar tycks Jäderlund medvetet ha undvikit att skriva ”du”, som för att isolera jaget – andra samlingar har i mycket byggt på ett utmönstrande av just ett ”du” och dennes relation till jaget. 

I ”Ensamtal” handlar det om en ovanligt dynamisk relation. Här är det inte alltid tydligt hur du och jag hänger ihop; ibland ter dem sig som en och samma mångtydiga gestalt.

Framför allt antar dialogen mellan jaget och du:et karaktären av en stor, ömsesidig ensamhet. Den dubbeltydigheten hörs ju redan i diktens snillrika neologism till titel: ”Ensamtal”. I bokens sista strof heter det:

Tala något
jag ber
dig tala
du med

Så finner sig Celan och Bachmann i sin korrespondens så ofta sittande ensamma med sina egna ord, var och en utlämnade till tolkningarna av den andres utsagor. De skriver för att mötas, i brist på fysiska möten, men tycks alltjämt hopplöst åtskilda i tid och rum och ande. Samtidigt finns ingen annan tänkbar samvaro än den som uppstår i språket. 

Precis så kan man också läsa relationen mellan jag och du i ”Ensamtal”. Är det inte också en perfekt metafor för litteraturens inneboende omöjlighet? Talet som alltid yttras vid tystnadens rand. Det är inte svårt att läsa ”Ensamtal” som en meditation över läsningens eller skrivandets ensamhet, beroende på vems perspektiv du tar.

”Ensamtal” är Jäderlunds mest koncentrerade, homogena diktsamling på länge. Dikten skrivs fram i dessa mycket koncentrerade, fragmentariska strofer. I prosaformat hade samma ord inte gett mer än fem, sex sidor text. Jäderlunds senaste två diktböcker, ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” (2009) och ”djupa kärlek ingen” (2016) är båda mer expansiva i formatet. ”Ensamtal” påminner snarare, både i tematik och lyriskt anslag, om tidigare verk som ”Snart går jag i sommaren ut” från 1990. Bara det gör den anmärkningsvärd och efterlängtad.

”Ensamtal” är en lädelsten till diktsamling. Lågmäld, nästan anspråkslös, i sitt omfång och tilltal – men skimrande av nyanser och stark i sina verkningar. Det är sådant som bara de största poeterna klarar av.

Läs fler recensioner av Magnus Bremmer.