Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-jamaica-kincaid-skriver-masterligt-om-en-svekfull-far/

Bokrecensioner

Bokrecension: Jamaica Kincaid skriver mästerligt om en svekfull far

Bild 1 av 2 Jamaica Kincaid
Foto: Emil Wesolowski
Bild 2 av 2

Jamaica Kincaids envisa tro på litteraturens kraft är alltid lika smittande. Åsa Beckman läser ett fadersporträtt som får muntligt och skriftligt språk att smälta samman.

Plötsligt händer det. Boken man håller i sin hand gör att känslor och tankebanor börjar brusa, världen vidgar sig, och man vet: det var just detta som gjorde att jag en gång började läsa.

En sådan roman är Jamaica Kincaids blott 190-sidiga ”Mr Potter” som gavs ut 2002 och nu översatts i förlaget Tranans lovvärda Kincaid-serie. Den i dag 70-åriga Kincaid föddes på den karibiska ön Antigua men flyttade i mitten av 60-talet till USA för att bli barnflicka hos en familj i New York. Den som vill förstå hur sorglöst ett västvärldsliv kan framstå för den som aldrig haft det ska läsa hennes roman ”Lucy”.

Kvar på den brittiska ön Antigua fanns då Kincaids mor som man skymtar i många av det här författarskapets komplexa modersporträtt. Hon tycks ha varit en både älskad och kvävande gestalt som dottern genom hela sitt liv kämpade för att upprätta en hållbar distans till.

Men på Antigua fanns också fadern, en svekfull man som hade döttrar runt hela ön som han inte ville ha kontakt med. Roderick Nathaniel Potter var taxichaufför och kunde varken läsa eller skriva. Den enda gången dottern i romanen träffar honom är när hennes mor skickat henne för att be om pengar till ett skrivblock. Då låtsas han inte se henne.

Fadern har präglat dotterns liv genom att förneka henne. Nu när hon, som blivit författare, skriver om denne analfabet tar hon till slut makten över honom.

Och som hon gör det! Utifrån en ytterst konkret händelse – en dag i hans liv där han hämtar en judisk läkare på flykt från Europa i hamnen – spinner Kincaid en hel värld runt honom. Hon beskriver honom som ordlöst förenad med sin omgivning, utan några ambitioner eller längtan efter att vara någon annanstans. Det är för mycket att säga något stiligt om att hennes medkänsla med sin far ökar genom skrivandet, men han blir i alla fall verkligare.  

Det storslagna med denna lilla roman är att Jamaica Kincaid får oss att ana vem fadern var genom att göra oss lika sammanblandade med den karibiska ön som han var. Hon gör det genom sitt språk. Med de vackra, inledande orden ”Och den dagen var solen på sin vanliga plats, därovan och mitt på himlen” sugs vi in en skildring som väver in solen, himlen, havet, vägarna, husen, den tropiska växtligheten.

In i denna organiska värld flätar hon sedan in trådar av föräldrarnas men också kolonialismens historia. 

Det suggestiva språket i ”Mr Potter” får mig ofta att tänka på Marguerite Duras eller Nathalie Sarraute. Men hennes språk lånar framför allt drag från en biblisk berättartradition, som gärna glider mellan poesi och prosa och arbetar med upprepningar, parallellismer, räkneord. Kincaid lyckas här skapa ett litterärt språk där muntligt och skriftligt språk smälter samman. Det kan ses som ett språk som till slut förenar henne och fadern. 

Jag hoppas också att Kincaid vet vilken fin översättare hon har i Niclas Nilsson. Han för över hennes sinnliga språk till en lika sinnlig svenska. 

Denna författares envisa tro på litteraturens kraft är alltid lika smittande. Om och om igen återkommer Jamaica Kincaid till hur det är genom att läsa och skriva som människan förmår reflektera över sig själv. I just den här romanen finns en sorg över att fadern levde ovetandes om det, men en lika stor stolthet över att hon själv alltid vetat det och kunnat det. 

En mästerlig bok.