Den som utan förberedelse plockar upp ”This Storm”, den stilbildande amerikanske kriminalförfattaren James Ellroys senaste roman, kan räkna med att bli förvirrad. Det har delvis att göra med just det stilbildande karaktärsdraget hos Ellroy (det som Jens Lapidus byggt sin karriär på att imitera): den briljanta, turboladdade hipstersvadan, som hypnotiserar med sin virtuositet men också tvingar en att läsa om meningarna om och om igen bara för att begripa vad som verkligen händer. Men frånsett den saken skulle den oförberedde läsaren redan från början begripa att han eller hon snubblat in i en värld där det konstant refereras till människor, incidenter, platser han eller hon förväntas känna till.

Så är också ”This storm” del av en berättarstruktur man numera mest förknippar med fantasyepos på film. Det är andra delen av en kvartett som berättar förhistorien till YTTERLIGARE en kvartett, den så kallade Los Angeles-sviten som gjorde Ellroy världskänd och som i sin tur följs av den så kallade ”Underworld USA”-trilogin. Man tycker sig se ett flödesdiagram framför sig, men det hela är, får vi veta på försättsbladet, ett ”koncept utan motstycke” (”unprecedented design”). Anspråkslösheten är typisk. Ellroy tillhör den amerikanska författarskola (Norman Mailer, Tom Wolfe, Joyce Carol Oates) som vill slå knock på läsaren med sina ambitioner, med tjockleken på sina böcker (589 sidor denna gång), med blotta KRAFTEN i sitt berättande. Det är inte bara för att de utspelar sig i Kalifornien man får känslan av en James Ellroy-roman siktar på att bli registrerad på Richterskalan. Han kliver in i matcherna som det amerikanska damfotbollslandslaget: i ett furiöst tempo som med en gång vill övertyga läsare att allt motstånd är lönlöst, att det är lika bra att kapitulera och acceptera hans stil, hans värld, hans filter. 

Det innebär att också acceptera Ellroys världsbild, en sorts extremt stiliserad variant av den hårdkokta amerikanska kriminalfiktion där maktlystnad och själviskhet är normen för mänskligt beteende och poliser och skurkar är mer eller mindre oskiljaktiga från varandra. Ellroys romaner är ett slags hårdkoncentrerade buljongtärningar av våld och amoralitet, en typiskt amerikansk negativbild av den lika typiskt amerikanska idealismen. När han nu tar sig an inledningen av Andra världskriget i Los Angeles är det naturligtvis inte en kamp mellan gott och ont han skildrar, eller ens en kamp mellan tydligt urskiljbara parter. Istället är det den ”femte kolonnen” som fascinerar honom, samma kriminella halvvärld av korrumperade poliser, hallickar och depraverade sexualbrottslingar som befolkar hans romaner från femtiotalet, men som här maskerar sig som fascister och/eller kommunister och ägnar sig åt spioneri, sabotage och andra krigsrelaterade aktiviteter.

 Flera personer man känner igen från Ellroys övriga produktion dyker upp, bland dem den parodiskt korrupte polisen Dudley Smith som gillar att klä upp sig i nazistuniform och grilla folk med eldkastare. Idealismen och kulturen representeras av hycklande vänsteraktivister, sexmissbrukande filmskådisar samt kommunistiska Hollywoodpsykologer som tjallar på sina klienter och vurmar för Hitlers idéer om rashygien. Kvinnorna är kalkerade på den gammaldags filmvampen, tuffa brudar som är slängda i käften, inte spottar i glaset och naturligtvis har en oemotståndlig dragning till de manliga hårdingarna och deras rafflande värld. Den ”kärlek” som förekommer är av det sadomasochistiska slaget.

Vilket naturligtvis är en del av hela konceptet. Man får påminna sig om att Ellroy, alla storslagna anspråk till trots, i grunden är en genreförfattare som i huvudsak är intresserad av stil, atmosfär och av att den extremt komplicerade intrigen ska fifflas ihop på slutet. I ”This storm” kräver det en del billiga lösningar av den sort genren alltid tvingar fram – slumpmässigt avlyssnade samtal som leder till avgörande insikter för huvudpersonerna, viktig intriginfo förmedlad i förhör med misstänkta (fast de förhören, i Ellroys version, alltid känns som om de äger rum i någon medeltida tortyrkammare). 

Den frenetiska stil Ellroy numera odlar och som vill suggerera läsaren att köpa allt detta är ganska tröttande i längden, som om man lyssnade på en radiokanal där diskjockeyn aldrig slutar prata och där musiken aldrig börjar. I Los Angeles-kvartetten var stilen fortfarande mer nertonad, och Ellroy fortfarande nöjd med att ha skapat sitt eget, fiktiva universum. Det var naturligtvis inte ett tillräckligt ambitiöst koncept – han ville skapa en hel alternativ amerikansk nutidshistoria i samma anda. Det kommer han säkert att fortsätta med. Efter denna kvartett kan vi vänta oss en ny kvartett, eller kanske en kvintett, som reder ut allt som hänt innan kvartetten, kvartetten och trilogin. Men något överraskande kommer den knappast att innehålla.

Vilket inte hindrar att Ellroy har någonting att säga om det USA där en figur som kunde ha stigit rakt ur hans böcker är president. ”Dagdrömmar för en totalitär tidsålder” skrev George Orwell en gång om den hårdkokta amerikanska kriminallitteraturen. I James Ellroys fall kan man nog snarare säga att den paranoia han suggererar fram i sina romaner har tagit över hela världen. De är dagdrömmar för en lögnens, misstrons och konspirationsteoriernas tidsålder.