Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 23:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-jan-guillou-later-sverige-forvirrat-studsa-mellan-nymodigheterna/

Bokrecensioner

Bokrecension: Jan Guillou låter Sverige förvirrat studsa mellan nymodigheterna

Bild 1 av 2 Jan Guillou 1983; decenniet då nya romanen utspelar sig.
Foto: Roger Tillberg/TT
Bild 2 av 2

I serien om det svenska 1900-talet har Jan Guillou nu kommit fram till 1980-talet. Han rör sig muntert och säkert genom decenniet i ”Den andra dödssynden”.

Den som inte har koll på ordningen för de sju dödssynderna kan titta på Eric Thunfors briljanta bokomslag för att förstå vart Jan Guillous jätteprojekt om den fiktiva högreståndssläkten Lauritzens 1900-tal nu har hamnat. En guldfärgad Porsche står på ett lysdiodrutigt discogolv. Några rutor är upplysta av valutasymboler. Dödssynden i fråga är alltså girighet och i seriens nionde bok har det följaktligen blivit åttiotal. Här gestaltas syndandet främst av den skarpa, snygga Solveig Lauritzen som gör familjens lilla fastighetsbolag till stor vinnare och släkten rikare. Men en Lauritzen är egentligen inte alls girig, bara skicklig.

Den som har doppat tån någonstans i Guillous framvällande Lauritzen-flod vet att här kryllar av skickliga, skarpa vinnare av något slag. Men samtidigt schysta, smarta, smakfulla människor.

Solveig, likt alla andra, kommer snart att inta en roll som satellit kretsande kring den stora stjärnan: advokat Eric Letang, kusinen. I förra boken flängde han genom ett Västtyskt sjuttiotal med sin Gertrude, RAF-försvarare som i ett polismissförstånd sköts ihjäl som terrorist. Nu är han ensamförsörjare i Stockholm till Tysklandsfödde sonen, delägare i en advokatbyrå och på väg in i medelåldern.

”Terroradvokaten”, som hatobjektet Expressen ständigt kallar Letang, är en guillousk idealmänniska. Eller superhjälte. Av börd, har pengar, kan sitt vin, sin mat och sin historia, är intelligent och kompetent och bor flott – och socialist. Rör sig lika ledigt bland de misstänkta han ska försvara som bland subversiva vänsterelement, eller i salonger där man dricker champagne från Louis Roederer på eftermiddagen och inte bär bruna skor efter klockan 18. En som gör skillnad mellan klasstillhörighet och klasståndpunkt. Och vinner prestigemål på rad.

Det finns förstås en storstjärna till. Erik Ponti. Det vill säga Jan Guillou. 

Eftersom det nu är 1980-tal sysslar denne inte längre med att gräva fram hemliga underrättelsebyråer ur statens gömställen, utan med sådant som att med sitt tv-program ”Reporter-Magasinet” få en figur i ett skånskt raggarmord frigiven. En verkligt historisk resningsjournalistisk gärning, vilket givetvis författaren noga påpekar.

Liksom muntert rör sig Guillou genom det omdanande decenniet, levandegör snyggt ett Sverige som förvirrat studsar mellan nymodigheterna; börsyra och terroristpanik, incesthaverister, säkerhetstjänströta, befrielsegrupper, Refaat El-Sayed och Ebbe Carlsson. Befängd kurdjakt. Ja, Palme-mordet, klantskallar på parad. De gamla sextioåttagardisterna Ponti och Letang ges betydande roller i flera av de stora skeendena, främst förstås den senare, så att Guillou på sitt typiska lite ovanifrån och skrockande sätt därmed kan kommentera alltihop. Fiktivt.

Han kan sina grejer, Guillou. Det vet vi. Han äger dessutom ett få förunnat snabbt och smidigt skrivmaskinspekfinger. Men redovisandet av all kunskap och kommenterandet av alla verkliga skeenden sker ibland på bekostnad av berättelsen. Då fiktionen förlorar. Och trots att litterära hybrider är så populära blir blandningen memoar, familjekrönika, årsbok och spänningslitteratur väl många genrer att gapa efter. Eftersom också en viss underrättelseofficer Hamilton, Carl Hamilton, introduceras här kan nog också spionroman läggas till kommande bok. Kanske är också sådant en form av girighet.

Läs fler recensioner av aktuella böcker från DN:s litteraturkritiker.