Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 13:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-jennifer-clements-gun-love-har-en-sallsam-kraft/

Bokrecensioner

Bokrecension: Jennifer Clements ”Gun love” har en sällsam kraft

Bild 1 av 2
Foto: Martin Brusewitz
Bild 2 av 2

I en bil av 1994 års modell bor fjortonåriga Pearl och hennes mamma. Jennifer Clements roman om gränsvarelser i Florida har en sällsam kraft, tycker Jonas Thente.

Rätta artikel

Florida är antagligen den mest hånade och föraktade av USA:s delstater. Åtminstone om man mäter attityderna hos utbildade liberaler. En vanlig satirbild är den som visar hur halvön som är Florida skils från resten av USA med en spade och lämnas att flyta i väg bort i Atlanten. För ett tag sedan spred sociala medier tipset att googla ”Florida man + din ålder”. Oavsett vilken ålder man valde så fick man i de tidningsrubriker som citerades fram en provkarta på grotesk kriminalitet och allmänt märkligt beteende.

Själv fick jag som första alternativ ”Florida man, 54, accused of excorcism on 80-year-old girlfriend”. Bara i Florida, himlar sig resten av nationen.

Läs mer: Intervju med Jennifer Clement: ”Våld mot kvinnor är ett brott mot yttrandefriheten” 

Jennifer Clements nya roman ”Gun love” gör inte särskilt mycket för att modifiera bilden av Florida som en fristad för allehanda ljusskygga individer och aktiviteter. En av de första symboliska scenerna skildrar hur berättarjaget, fjortonåriga Pearl, sitter med sin väninna på bryggan och visar sitt mod genom att låta fötterna dingla ner i det bruna vattnet. Alla vet vad som finns under ytan. Alligatorer.

Pearl bor tillsammans med sin mamma i en automatväxlad Mercury Topaz av 1994 års modell. Bilen står i sin tur på parkeringen till en trailerpark i en del av Florida som varken är känd för välbärgade pensionärer, kubanska ligor, apelsinodlingar, träskmarker eller Disneyparker. Putnam County heter det. Jag läser på nätet att huvudtätorten i countyt är Palatka och att medianinkomsten för ett hushåll är 28.000 dollar. Motsvarande siffra för USA som helhet är 61.000.

Här har alltså Pearl bott sedan hon var några månader gammal. Hennes värld är en trailerpark som hyser ett dussin gäster, den nedläggningshotade kommunala skolan och pastor Rex kyrka. Där finns också en gigantisk soptipp som osar gift, samt den bruna sjön där männen brukar hänga på lördagarna och skjuta alligatorer.

Pearls mamma växte upp i ett välbärgat hem, med uppassning och pianolektioner. Hon blev gravid med en gift man när hon var sexton och dolde barnet i ett par månader innan hon flydde hemmet för att aldrig komma tillbaka. Hon tänkte att hon skulle bo med sin dotter i bilen till dess att hon kunde hitta ett jobb, men när romanen inleds har de två alltså bott där i fjorton år.

Barn som far illa i romaner brukar nästan utan undantag vara starka till själen och tämligen särbegåvade. Det är logiskt. De måste kunna uttrycka sig för att det skall bli något att läsa. Pearl är inget undantag. Hon är resultatet av en omvänd klassresa och hennes mamma lär henne saker. Mamman har dessutom förmågan att se vad människor har inom sig, vad de bär på, och det är en förmåga som tycks ha gått i arv.

Pearl är dessutom albino.

Upplagt för klassisk sydstatsgotik alltså? Inte riktigt. Jennifer Clement berättar en ganska rak historia med socialrealistisk klangbotten. Då och då – i synnerhet i kapitelsluten – skjuter hon in mer poetiskt högstämda reflektioner, som för att påminna om att vi har med en alldeles särskild person att göra och att vi inte skall tappa bort denna särskildhet i det platta, skitiga och triviala.

Kanske är det en smula olyckligt för författaren Jennifer Clement att hon också numera är politikern Jennifer Clement. Hon är sedan 2015 ordförande för Internationella Pen och den första instinkten hos läsare och kritiker blir då att hitta politiska budskap i hennes böcker. Temat för ”Gun love” blir självklart den amerikanska kärleken till skjutvapen som gör USA till en av världens mest självdestruktiva nationer och den illegala vapenhandeln till en ekonomi som sysselsätter hundratusentals. Alligatorer.

Visst tar vapnen stor plats i Clements roman. Man kan nog säga att det är de allestädes närvarande vapnen som regisserar den här tragedin. Och i åtminstone ett fall är man lättad när ett vapen finns till hands för självförsvar, vilket komplicerar argumenten. Men detta är inte i första hand en politisk tendensroman.

I romanens mitt blir Pearl en ”skjutning”. Det är vad socialtjänsten kallar barn som fosterhemplaceras sedan deras föräldrar blivit skjutna. Här har översättaren Niclas Hval antagligen slitit sitt hår men tvingats offra den typiskt Clementska språkliga ironin i originalets ”shoots” – som också kan översättas till ”skott” som i knoppar, sticklingar.

Den mest drabbande scenen i ”Gun love” har inte så mycket med vapen att göra. Det är när det av många förflyttningar svårt traumatiserade fosterbarnet Helens telefonsamling förklaras. Hon har minst sjutton telefoner och laddare i en plastkasse. Ett annat barn förklarar: ”De har gett henne en telefon i varje fosterhem och sagt att hon ska hålla kontakten, sa Leo. De är så många nu att Helen inte vet om de fungerar eller vilket hus de hör ihop med.” 

Det är i sådana scener som Jennifer Clement demonstrerar varför hon har prisats så för ”Gun love”. Det är det känsliga, lite diskreta, bildspråket som får en sådan sällsam kraft när det får växa fram ur den skräpiga marken.