Den 9 april 2003 fick Joachim Berner sparken från jobbet som vd för Sveriges Radio. En dryg vecka tidigare hade en enig styrelse sagt ja till honom, men en läcka till medierna gjorde att det blev en extremt hetsig offentlig diskussion om lämpligheten att utse Berner, framför allt utifrån den pågående förtalsrättegången mot honom, från dåvarande vänsterpartiledaren Gudrun Schyman. SR-anställda, mediedebattörer och politiker på partiledarnivå drev kampanj mot Berner, som i samma stund som beskedet om jobbet läckt ut dessutom tvingades gå från sitt dåvarande jobb som vd på reklambyrån Lowe Brindfors.

Inför detta vek fem av åtta i styrelsen ner sig och röstade nej till Berner. Det ledamöterna inte förstod var dock att det inte gick att byta fot i det sena läget: Berner var i praktiken redan anställd och styrelsens u-sväng gjorde att han hade rätt till ekonomisk kompensation, upp till 3,4 miljoner kronor.

Berner-affären var den största medieskandalen i Sverige på länge. Framför allt var det en politisk och facklig fars, där inte många inblandade agerade korrekt och ännu mindre värdigt. Utom möjligen Berner själv, som blev offentligt kölhalad och hade avtalsenlig rätt till ersättning. En ersättning han sedan aldrig utnyttjade fullt ut, eftersom det gjordes avräkning mot andra inkomster.

Som chefredaktör på tidningen Journalisten skrev jag spaltmeter om skandalen våren 2003. I sin självbiografi avhandlar Joachim Berner den summariskt på fem sidor, utan att ge en enda ny detalj. Han tillägger däremot, längre fram i boken, att ”Jag tror att jag hade blivit en bra vd för Sveriges Radio” (det har för övrigt jag också alltid trott) och i de kapitel som ligger mellan dessa redovisningar finns mycket som visar hur oerhört djupt den svekfulla rekryteringsprocessen tog på honom.

Att han ändå avhandlar den så summariskt i boken säger en del om vad detta är för berättelse. Den är inte till för branschfolk som vill frossa i medieinteriörer: snarare skulle jag direkt avråda nyfikna journalister från att läsa den, helt enkelt för att den är för tunn på det området. Berners interiörer och resonemang om mediebranschen är så daterade att det känns som att läsa en beskrivning av en helt annan industri och är därför varken särskilt relevanta eller engagerande. De år som gått sedan hans storhetstid som mediechef har vänt upp och ner på precis allting – och Berner har uppenbarligen inte hängt med.

Ja, det finns en del träffsäkra interiörer att fnissa eller förfasas åt från åren på GP, Expressen och DN. Men det är inte det som gör boken läsvärd.

I stället är det hans sätt att närma sig sin egen historia som fascinerar – och som gör att den som befinner sig utanför mediebranschen med all säkerhet har mycket större behållning av den.

Berner berättar personligt och stilistiskt elegant om konflikterna i sitt liv. Om den ansträngda relationen med pappan, om sin fåfänga, om sina kärleksrelationer, om att bli anklagad för sextrakasserier, om sitt driv efter makt och om sitt ”missbruk av uppmärksamhet”. Men också: om hur han tog sig igenom de mörka åren, där han vägrade uttala sig om vad som hänt på SR i flera år. Han skriver om terapin, om tiden med kepsen djupt nedtryckt i pannan, om kampen för att få familjeföretaget på fötter och om hur man kan finna styrka i att förlora kontrollen.

Det är i sig förstås en viktigare och mer relevant berättelse – och han tecknar den skickligt och trovärdigt, på ett sätt som berör och engagerar mycket mer än turerna i medievärlden. Den historien är väl värd att läsa, hur lite man än känner till om Sveriges Radios rekryteringshaveri. Synd bara att förlaget inte förstått det i införsäljningen.