Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-15 05:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-jon-fosse-suger-in-lasaren-i-en-tunnel-av-morker-och-ljus/

Bokrecensioner

Bokrecension: Jon Fosse suger in läsaren i en tunnel av mörker och ljus

Bild 1 av 2 Jon Fosse.
Foto: Ole Berg-Rusten / TT
Bild 2 av 2

Aldrig tidigare har dubbelgångarmotivet i Jon Fosses författarskap varit lika tydligt som i hans nya romanprojekt ”Det andre namnet”, skriver Leif Zern.

Att läsa Jon Fosses ”Det andre namnet” – de två första delarna av en romansvit som utlovar sju delar – är som att sugas in i en tunnel av mörker och ljus. Man vistas där i en virvel utan början eller slut. Alla som läst Fosses romaner eller sett hans pjäser vet att tiden spelar en avgörande roll i själva skrivprocessen. Det liknar musik. I dramatiken är dialogen starkt rytmiserad med glesa repliker och den nynorske författarens vid det här laget världsberömda scenanvisningar. Paus, kort paus, snabbt, lång paus…

I prosan gäller helt andra formprinciper, från minimalism till tutti, framför allt ett högre tempo som fyller varje tom yta med nytt innehåll. ”Septologien I-II” är inget undantag, tvärtom en radikal uppdatering av det monologiska tvånget att säga allt, som i en besvärjelse.

Jon Fosse är trots allt ett modernismens barn som känns igen på det som går under namnet medvetandeström (James Joyce, Virginia Woolf). Inte en enda gång under bokens 500 täta sidor sätter han punkt. Förutom kommatecken och sparsamt utplacerade frågetecken är det konjunktionen ”og” (och) som binder samman den framrusande texten till en helhet, som i den inledande betraktelsen:

 

Og eg ser meg stå og sjå mot biletet med dei to strekane, ein lilla og ein brun, som kryssar einannan på midten, eit avlangt bilete, og eg ser at eg har måla strekane langsamt og med tjukk oljemåling, og ho har runne, og der den brune og den lilla linja kryssar einannan blandar fargen seg vakkert og renn nedetter og eg tenkjer at dette ikkje er noko bilete, men samstundes er biletet slik det skal vera…

 

Det ”eg” (jag) som talar eller tänker detta heter Asle och är en av allt att döma framgångsrik konstnär som med jämna mellanrum ställer ut på Galleri Beyer i Bjørgen (Bergen). Själv bor han i ett litet samhälle norr om staden. I Bjørgen finns ytterligare en Asle som till skillnad från sin namne är svårt alkoholiserad. Grannen Åsleik är en tredje återkommande person, en fiskarbonde som den förste Asle har bra kontakt med och gärna bjuder in på ett glas. Jag målar väl, säger Asle, av samma skäl som du fiskar. Att de är olika gör dem på ett egendomligt sätt lika.

Aldrig tidigare har dubbelgångarmotivet i Jon Fosses författarskap varit lika tydligt som i ”Det andre namnet”, en romantitel som låter ana att det finns en annan sanning om varje människa. En vinterkväll när berättarjaget kör omkring med sin bil på vägarna – det gör han ofta för att meditera – hittar han den andre Asle liggande i en snödriva, redlöst berusad och svårt nedkyld. ”Eg er frisk och fin berre eg får i meg nok sprit”. Läsaren har givetvis redan anat att de bägge Asle är samma person. Den du är och den du hade kunnat vara.

Det finns en föreställning om Fosse som en samhällsfrånvänd författare. Det är en grov förenkling. Han skriver om det som pågår i periferin, om de andra, de som inte syns eller sällan kommer till tals. Vestlandet, inte Oslo, är hans landskap. Här lever människorna sina vanliga liv. Ytterst handlar det om frånvaron av hierarkier.

Därför är döden aldrig skrämmande i Fosses genomlysta värld, denna längtan som får den namnlösa flickan i pjäsen ”Dödsvariationer” att gå i sjön och kvinnan i ”En sommars dag” att ställa sig vid fönstret och spana efter mannen som en dag försvann på havet. Även i ”Det andre namnet” visar sig havet vara en trygg gravplats: ”… og så skal han gå ut og han skal gå ned till sjøen og ut i sjøen, gå utetter i sjøen, gå till bølgjene slår over han og han forsvinn i sjøen…”

Att Asle i likhet med Fosse har konverterat till katolicismen är kanske inte nödvändigt att veta. Jag har aldrig uppfattat honom som en budskapsförfattare. Den avgörande extasen uppstår längs andra vägar när Asle betraktar mörkret i sina målningar och ser att ”det er mykje lys i biletet, ja mykje, usynleg lys” och tänker att han inte behöver titta på detta ljus längre. Försvinnandet är en förutsättning för liv. 

Konst är över huvud taget ett återkommande motiv i Fosses författarskap, från de tidiga artiklarna om jämnåriga konstnärer till romanen ”Melancholia I-II” om 1800-talsmålaren och ljusmystikern Lars Hertervig. Det säger något om seendets betydelse i ”Det andre namnet”– minnesbilderna som framkallas som på en inre scen, det gamla huset där Asle bodde med Ales, de första försöken på målarduk, ett besök hos frisören, en lekplats med sandlåda och gunga…

Även läsaren ser syner.

Fem delar återstår av denna märkligt lyckliga historia.

Läs fler bokrecensioner i DN