Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-21 20:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-jonas-karlsson-vattnar-en-butter-idealist/

Bokrecensioner

Bokrecension: Jonas Karlsson vattnar en butter idealist

Bild 1 av 2 Jonas Karlsson i det gröna.
Foto: Magnus Liam Karlsson
Bild 2 av 2

I Jonas Karlssons nya roman upptäcker en pensionär att han kan styra nederbörden.  Är det en bra roman? En smaksak, konstaterar Rebecka Kärde.

Rätta artikel

Under några torra, heta sommardagar, då luften darrar, skjortorna klibbar och gräset hotar att fatta eld, utspelar sig författaren och skådespelaren Jonas Karlssons nya roman. Om man nu ska kalla den det: till formatet är ”Regnmannen” snarast en längre novell. De 256 sidorna trippar snabbt förbi, och efteråt är man mild till sinnes, om än en smula otillfredsställd.

Regnmannen i fråga är den pensionerade teaterregissören och änkemannen Ingmar. Precis som Roland i ”Jag är en tjuv”, Karlssons förra bok, är han något av en socialdemokratisk arketyp, en butter idealist som akterseglats av ett samhälle vars värderingar bytts ut över en natt. Nu driver han runt i senkapitalismen och ägnar dagarna åt den rosenträdgård hans hustru Inger lämnat efter sig.

Läs recensionen av Jonas Karlssons förra roman.

Medan Ingmar påtar i trädgården reflekterar han över livet som det blev. Han tänker på åldrandet, på saknaden efter Inger, och – i bokens mest rörande avsnitt – på den länsteater han drev i många år men tvingades lämna under förnedrande former, i samband med en moralpanikskandal gällande en uppsättning av ”Aniara”.

Ingmar älskade teatern. Och på sitt sätt älskar han odlandet, som även det är ett slags regiarbete. I båda fallen handlar det om att locka fram det som slumrar i materialet och att då och då själv överraskas av den skönhet som uppstår. Därför får trädgården gärna vara lite vildvuxen: ”Han tänkte inte tukta den. Han skulle bara hjälpa den på traven, med lätt hand leda den, bistå den att hitta sitt eget uttryck.”

Men hur sköta en trädgård när det vägrar regna, och när det dessutom råder bevattningsförbud? Lösningen kommer då Ingmar upptäcker att en rostig gammal kran bakom huset kontrollerar regnet. Men eftersom han vill sätta sina småborgerliga trädgårdsfascister till grannar på plats läcker hemligheten snart ut, och det dröjer inte länge förrän såväl kommunledning som internationell press dras in i saken.

Karlsson skriver med lätt hand, i ett slags ursvenskt feelgood-idiom som samtidigt är vagt deprimerande. Persongalleriet består av idel karikatyrer: den inbilske grannen, de käcka kommuntjänstemännen, den lyckade men alienerade läkarsonen. Det är lite Lars Molin, lite Stig Claesson, lite Fredrik Backman – och framför allt mycket underfundigt. Dåligt? Inte direkt. Bra? En smaksak. 

Själv undrar jag om inte ramberättelsen är ganska onödig. Funktionell är den kanske, men bagatellartad – och textens hjärta ligger hur som helst i relationen mellan Ingmar och sonen Erik. Vemodet i att se sina föräldrar åldras, i att långsamt bli far till sin egen pappa, skildras med en tystlåten barmhärtighet som blir extra påtaglig i de partier där Karlsson låter Erik själv föra talan.

Och Erik säger: jag struntar väl i den där kranen! Det är du, pappa, som är intressant; det är din längtan, din smärta, jag vill höra om. Som läsare kan man bara hålla med.