Ursäkta, men jag inte kan släppa ”Game of Thrones”. Att läsa den amerikanska poeten Joshua Clover känns som att flyga på en drakrygg över kontinenter, genom den egna hjärnan. Och som de flesta vet handlar drakflygandet också om att spruta eld. 

I Diktsamlingen ”Röd epik” kastas läsaren snabbt in i ett eldhav. Allt står i lågor i Clovers dikt ”Eldspredikan”: ”elden är situationens befriande substans”. 

Texten brinner av energi, intensitet, ibland gloriös hysteri och världsomfattande hybris; politisk förtvivlan varvas med hopp. Det är genomgående action och drama. Samtidigt har kravet på dådkraft en sådan lätthet, det är ingen krampaktig kampvilja som måste pumpas upp. 

Målet är att samla ihop det mänskligt gemensamma. Clover är revolutionär kommunist (med en brasklapp: ”Stalins skägg sabbade för alla”). ”Kom ihåg att inget/ tillhör dig eftersom/ inget tillhör någon”, skriver han. 

Clover skriver alltså expansiv dikt – han har ett brett vidvinkelperspektiv och sveper sitt panorama över stora ytor. Dessutom använder han gärna ordet vi, men inte som politiker brukar göra det – på ett manipulativt låtsasinkluderande sätt som egentligen är exkluderande eftersom man måste passa in i en snäv norm för att få tillhörighet. 

Hur löjligt det än kan låta måste jag skriva såhär: I Clovers vi är alla välkomna på riktigt. Det krävs ingen anpassning för att tillhöra den världsomspännande förändringskören. Vi ingår i den av bara farten, eftersom vi är människor och har ett gemensamt språk. (Eller, diktsamlingens original är ju på engelska, men Johannes Björks starka och vilda översättning visar att de nationella språken inte innebär någon avgörande skillnad). 

Kampen förs vid ”medvetandets frontlinje”: ”Att säga att det är en ny era är att säga/ att det har upptäckts en ny stil hos tiden/ vi gör/ inte så i språket/ utan först i den terräng som vi inte har valt och ännu inte / förstår/ språket möter oss där och måste lockas/ fram i ljuset”.

Clover förhåller sig till språket i stället för att, som mer korkad politisk dikt, enbart använda sig av det. I svensk poesi har han släktskap både med Johan Jönson, som ger ut tegelstenstunga diktsamlingar, och yngre poeter som hellre sprider sina dikter i alternativa kanaler. 

Clover skriver om ”språkets ekonomi” utan att skämmas över ordvalet. Han föraktar inte den globala marknadens rörelsemönster, han kidnappar det och suger in det i sin revolutionära historia: ”mitt namn är prins Valiant/ jag har kommit från kapitalet.” 

Dikterna genomsyras av tiden – ”förnimmelsen av kretsloppen som genomlöpte oss” – och av den globala kapitalismens ”världspengar”. Det är logiskt: den som ska protestera mot en flytande, flygande förtrycksapparat som numera är global måste panorera över ett helt jordklot – både geografiskt och mentalt – och göra poesin världsomspännande ända in i gestaltningen. 

Clover har sina rötter i den amerikanska så kallade L=A=N=G=U=A=G=E-poesin och tillhör en riktning av samtida politisk poesi som kallas Post-Crisis Poetics. Han är inte enbart lättbegriplig eftersom han kryddar men referenser som spänner från antiken till populärkulturen och dessutom strösslar med ovanliga och kanske rentav påhittade ord och begrepp. Men som i all bra poesi behöver man inte förstå alla detaljer för att ta in helheten. 

Min enda kritik handlar om att budskapet vid enstaka tillfällen slår över i det banala, i nåt slags Vi ska låta våra Inre Barn leka och dansa på refugerna-stämning. Men det är en marginell anmärkning, och på sätt och vis har han en poäng: det är inte rädsla som ska förändra världen, det är energi. Revolutioner som drivs av skräck och hat har sällan fört något gott med sig. 

”Röd epik” är som ett möte mellan Internationalen, Walt Whitman och ”Game of Thrones”. Det handlar om att panorera och fokusera på samma gång och rikta sin eldstråle åt rätt håll. Triumferande energi och glödande ilska behöver inte betyda förödelse.