Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 02:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-julian-barnes-synar-vara-brackliga-liv/

Bokrecensioner

Bokrecension: Julian Barnes synar våra bräckliga liv

Julian Barnes. Foto: Paul Stuart/TT

Hur mycket av en författare syns i debuten? Julian Barnes räknas som en modern brittisk klassiker. I ”Metroland” från 1980 finns embryot till det som ska komma. Steve Sem-Sandberg läser en författare som kretsar kring minnet och hoppet om meningsfulla liv.  

Rätta artikel

 

Debutromaner kan se olika ut. Hos vissa författare är de exempellösa storverk medan senare böcker inte når samma verkshöjd eller viker av åt andra håll. Hos andra finns i debuten själva embryot till det som senare skall komma. Allt springer ur den, som grodden ur sitt frö.

”Metroland” av Julian Barnes. Foto: Bakhåll

Att den brittiske författaren Julian Barnes debutbok ”Metroland” tillhörde den sista kategorin var inte uppenbart från början men har blivit det med tiden. 

”Metroland” kom 1980. Den är på ytan en ganska konventionell (och tidstypisk) utvecklingsroman, uppdelad i tre delar som omfattar tre tidsperioder och avgörande brytpunkter i huvudpersonen och berättaren Christopher Lloyds liv. Den första delen utspelar sig 1963, Chris är sexton och lever med föräldrar och syskon i det brittiska suburbia som givit boken dess titel: ett villasamhälle vid Londontunnelbanans Metropolitanlinje. Han pendlar till skolan och delar med sin klasskamrat Toni ett djupt förakt för allt som på den tiden kallas borgerligt: den instängt puritanska medelklasstillvaro som (det är de båda överens om) konspirerar för att hindra dem från att skaffa sig det de mest behöver, sexuell förlösning och en högre mening med tillvaron i den ordningen.

I nästa del har berättelsen flyttats fram några år. Det är maj 1968 och Chris befinner sig i Paris. Han har lyckats uppnå det första av sina två mål, med hjälp en ung fransyska han fått ihop det med, men vad den högre meningen beträffar lyckas han helt missa att det pågår en fullskalig studentrevolt i staden.

I tredje och sista delen har Chris återvänt till England och det Metroland han dyrt och heligt lovade att aldrig mer sätta sin fot i. Hans ungdomsvän Toni gör ett besök i villaförorten, mest för att påminna om allt det Chris svikit. Men Chris är tillfreds, rentav lycklig tillsammans med sin unga brittiska hustru, även om slutscenen – där Chris prövar sin lyckas hållfasthet genom att se om han kan sitta och vricka på de höga trendiga barstolarna de köpt till sitt kök utan att falla av – präglas av en mild, om än lätt försonande ironi. 

”The only story” kan läsas som en pendang till ”Metroland” trots att fyrtio år skiljer böckerna åt.

Man behöver inte resignera eller ens sänka anspråken för att finna lyckan, heter det på ett ställe i romanen. Det är bara att ändra på berättelsen om den man tror att man är. Chris i romanens tredje del är en annan person än i den första, det märker läsaren. Men Chris är för mycket en produkt av sin miljö och sin klass för att själv märka någon skillnad.

Litet förenklat kan man se två linjer eller teman löpa genom Barnes författarskap. Först och främst en misstro mot berättandet som sådant. Varje skildring av en händelse skymmer eller förskjuter varje annan lika trovärdig eller lika tänkbar – ett tema som Barnes utvecklade till fulländning i sin genombrottsroman ”Flauberts papegoja” från 1984. En författare ges en biografi, ett människoliv en historia, en händelse en moral. Men i ett större perspektiv är det godtyckligt vilken. Historia är mening vi uppfinner för att bringa ordning i det vi inte kan veta något om.  

Ihop med denna historierelativism finns en idé om minnets och därmed också den egna identitetens bräcklighet. Det är inte framtiden som är osäker för Barnes karaktärer, utan det förflutna. När Toni Webster i Barnes Bookersprisvinnande roman ”Känslan av ett slut” (2011) testamenteras en dagbok skriven av en barndomsvän som begått självmord visar det sig att allt han tagit för givet om denne vän och dennes relation till den kvinna också han haft en relation till, bygger på förnekanden och lögner. 

I ”The only story”, Barnes senaste roman från 2018, berättar Paul Roberts om hur han som 19-åring förälskar sig i en trettio år äldre kvinna. Det som för både honom och Susan börjar som ett djärvt brott mot tidens sociala konventioner slutar med hennes ofrånkomliga åldrande. Med demensen och det tilltagande alkoholmissbruket förvandlas hon, bokstavligen mitt för ögonen på honom, till en helt annan människa. Fastän hon mot slutet inte längre vet vem han är slutar inte Paul att älska henne, trots att han upprepade gånger frågar sig vad hos henne det är han egentligen älskar. Minnet av henne, eller en sken- eller idealbild som aldrig funnits?

Med modern terapisvenska skulle man kunna säga att Paul utifrån ett klassiskt medberoendebeteende krampaktigt håller fast vid en livslögn. Men för att påstå att en berättelse om ett liv är osann måste man först gå med på att det finns en annan berättelse som är sann, eller i alla fall mer sann, och det vägrar Barnes berättare gå med på. Kanske, reflekterar Paul, finns det bara en enda berättelse, varken sann eller falsk. Den om den kärlek vi en gång upplevde, den som för en stund gjorde oss lyckliga, hur illusorisk den än var och hur illa det senare än kom att sluta.

”The only story” kan läsas som en pendang till ”Metroland” trots att fyrtio år skiljer böckerna åt. Den bitande ironin i ”Metroland” har i ”The only story” förbytts i ett slags upphöjd resignation. Men temat är detsamma: hoppet om kärlek, mening och lycka är det sista som överger människan, trots att livet oavbrutet övertygar oss om motsatsen.

Julian Barnes romaner är även aktuella i läckra nyutgåvor från Forum förlag. Som genombrottsromanen ”Flauberts papegoja”, ”Den enda historien” och ”En världshistoria i 10 1/2 kapitel”.

Läs mer: ”Konsten vinner över politiken”