Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-19 03:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-katarina-frostenson-undviker-sanningen-i-nya-boken-k/

Bokrecensioner

Bokrecension: Katarina Frostenson undviker sanningen i nya boken ”K”

Bild 1 av 2
Foto: Jonas Ekströmer / TT
Bild 2 av 2 Katarina Frostenson

I boken ”K” skildrar Katarina Frostenson sin upplevelse av anklagelserna mot maken Jean-Claude Arnault och krisen i Svenska Akademien. ”Det blir en berättelse om en person som förväxlat sin maktposition med oberörbarhet”, skriver Aase Berg.

Det är svårt att bryta ihop med stil. Ändå har jag på kort tid läst två författare som försöker återge sina gatlopp utan att smutsa ner sig: Fredrik Virtanen med ”Utan nåd”, som kom ut för några veckor sen, och nu Katarina Frostenson i boken ”K”. 

Det är förstås ohyggligt att hamna i hetluften, och motståndet kan vara stort mot att analysera sin egen roll i dramat. Båda dessa författare försöker därför få upprättelse genom att gråta snyggt i en Rolls-Royce och se sig själva som goda och ”drevet” som ondskan.  

Kanske gör Frostenson sig själv en björntjänst genom att skriva så elegant och stilistiskt oantastligt att skitig självrannsakan omöjliggörs. ”K” är nämligen en vacker bok, musikalisk och poetisk i böljande underströmmar. Den utspelar sig mellan november 2017 och maj 2018, inklusive krisen i Svenska Akademien och flykten till Paris.

Vissa drag känns igen från tidigare böcker – Frostenson varvar essäistiska partier om litteratur och konst med detaljerade skildringar av livet i Paris. Dessutom innehåller den en hel del skvaller. Texten växlar mellan bittert sammanbitna utfall mot enskilda personer och mot Sverige som land. Om hemlandet tidigare i hennes författarskap har framträtt som överrationellt, så är det nu snarare lömskt och fegt.

Frostenson avfärdar alla anklagelser utom en – att hon har glömt bort att hon hade ett ekonomiskt ansvar för kulturscenen Forum. Däremot påstår hon sig aldrig ha läckt Nobelpristagare till sin man. Hon kan tala sanning, vad är det egentligen som säger att just hon skulle ha glappat? Varför inte lika gärna makens vän, kallad ”riddaren H” i boken?  

Problemet är bara att hon samtidigt avfärdar grundorsaken till Akademiens advokatutredning – att haveriet började med arton kvinnors vittnesmål i DN om makens övergrepp. De ljuger, skriver Frostenson. Punkt. 

Att våldtäktsdomen inte finns med i boken är rimligt eftersom den kommer senare. Men hon säger nästan ingenting om anklagelserna och förhören som föregick domen, utom vid ett av de få tillfällen då hon hånar de ”modiga” kvinnorna (de sarkastiska citationstecknen är hennes). Hon går visserligen inte så långt som att kalla sin man vivör, men bagatelliserar hans beteende med orden ”han har inte alltid varit helt sedesam”. 

Denna inte helt sedesamma make, även kallad ”lätt amoralisk”, jämställs dessutom på ett subtilt sätt med rebeller som Henry Miller, Georges Bataille och Pier Paolo Pasolini. Frostenson refererar också till ett antal genier som tvingats i landsflykt – Carl Jonas Love Almqvist, Ingmar Bergman, hela bandet – det vill säga antyder en parallell till den egna offersituationen och åker snålskjuts på de upphöjda landsflyktingarnas kamp mot det ”bondsluga” Sverige genom att ta världslitteraturen som gisslan. Minsta kritik av hennes och makens förehavanden, och man tillhör ”gamarna” på det svenska ”kalhygget”.

Dessutom stannar hon inte där, utan för fram offer för det nazistiska maktövertagandet i Europa, som författaren Stefan Zweig.

Snille och smak mot vulgaritet, alltså, och jag tänker: Det är en dum idé att försöka vara drottning när man är ett vrak. Den som inte har slagit i botten blir aldrig verklig.

Kvinnor tar alltför ofta över mannens verklighetsbild och ser sig själva som madonnan och de andra kvinnor han har sökt sig till som betydelselösa. Positionen upprätthålls genom sval och elegant tystnad, i motsats till de dåliga flickornas ovana att snacka bredvid mun och agera utanför patriarkatets råmärken. 

I ljuset av detta kan man se både metoo som helhet och de arton kvinnornas berättelser som de dåliga flickornas revansch. 

Frostensons bok är suggestiv i sin poetiska nyansrikedom – problemet är K:s oförmåga att se sig själv nyanserat. 

För läsaren blir det däremot uppenbart: K är inte enbart ett offer för lögnaktiga, sladdrande wannabes och ett gäng avundsjuka karriärister som petat henne från Akademien, utan en person som förväxlat sin maktposition med oberörbarhet. ”Jag, poet Frostenson sedan fyrtio år, av författaren Erik Beckman en gång kallad ’diktens drottning’: uttrycket har upprepats. Som invaldes i SA vid trettionio års ålder.” 

Som så ofta vet texten mer än författaren. K refererar Simone Weil: ”Att älska en främling som sig själv innebär: att älska sig själv som en främling.” Det handlar om den existentiella ensamhetens klarsyn: ingen människa är den man tror hen vara, inte ens den hen själv tror sig vara. Hur kan detta INTE gälla hennes man, som hon dessutom vid upprepade tillfällen kallar just främling?

Hela boken pulserar kring denna blinda fläck. Hon skriver så ömsint och trovärdigt om sin kärlek till maken, men utan att förhålla sig till mörkret och främlingskapet. Det gör också något med läsningen när författaren utesluter stora delar av den råa sanningen. Hur välskriven själva texten än är, så fördunklar innehållet formen och tilltalet blir trubbigare än i Frostensons tidigare verk. Boken hade blivit djärvare, rentav farlig, ifall hon skrivit om att älska en fin och känslig man som kanske också är ett kräk. 

Det är mänskligt att vara blind, men ingen mänsklig rättighet. Att leva i förnekelse funkar sällan i längden. Överlevnadsförmågan består i att se sin egen delaktighet i både gott och ont; att bedriva självanalys i lägen där man inte gillar det man ser. Det gäller inte bara K.

Läs mer om Katarina Frostenson kritik av Svenska Akademien