Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 14:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kjell-espmarks-sena-stil-ar-ivrig-och-entusiastisk/

Bokrecensioner

Bokrecension: Kjell Espmarks sena stil är ivrig och entusiastisk

Bild 1 av 2 Kjell Espmarks svävande frihet uppstår när den poetiska bilden får företräde.
Foto: Christine Olsson/TT
Bild 2 av 2

Kjell Espmark skriver gärna rolldikter. Och då blir hans blick ivrig och entusiastisk. Bor friheten där? Anna Hallberg läser hans nya samling ”Kvällens frihet”. 

Rätta artikel

Ordet ”identitet” förekommer fyra gånger i Kjell Espmarks nya diktsamling. Det nämns i den första dikten, i två som kommer längre fram och slutligen i den allra sista. Det är ganska många gånger, för att vara en bok som rymmer tjugo dikter. 

Dels kan det förstås ha med samtiden att göra. Häromveckan gjorde Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell en genomläsning av nätplattformen Kvartal, och fann ett överhettat intresse för begreppet: ”Identitetspolitik. Identitetspolitik. Identitetspolitik. Den stora fienden är identitetspolitiken. Den återkommer i text efter text. Oklart vad den gjort. Men naiv, det har den varit.” (Arbetet 15/3)

Nu tror jag inte att ”Kvällens frihet” bör läsas som ett inlägg i den politiska debatten, men det är tydligt att frågan om identitet träffar en nerv hos Espmark. Och nog har gjort det hela författarskapet igenom. Jag tänker på hans rolldiktning, som är ganska ovanlig på våra breddgrader men betydligt mer förekommande i den sydeuropeiska och latinamerikanska poesin. Oviljan att fokusera på det egna subjektet och i stället hämta kraft och rörelse ur historiska eller påhittade livsöden är en utpräglad tendens hos Espmark. 

En enkel förklaring tror jag ligger i att Espmark så uppenbart kommer till skrivandet från läsningen. Hans dikter bär ofta spår av annan litteratur och det är som om han vill omsätta läsupplevelsens transcendens i sin egen praktik. Skriva sig in i någon annans perspektiv och fortsätta se med den blicken. När Espmark skriver från andra horisonter än den egna blir han ofta sprittande ivrig och entusiastisk. Han är också en hängiven pedagog, och bifogar gärna kommentarer, förord och läsanvisningar. 

Espmarks skepsis inför identitetsfrågan märks också i hans motsträviga memoarbok med den talande titeln ”Minnena ljuger”. Där skriver han: ”Jag vill gärna hålla fast vid det elfte budet: ’Du skall icke taga dig själv på så förbannat allvar.’ ” 

Okej. Så Espmark vill rucka på subjektspositionen, men varför är det så viktigt? Vad handlar det om, egentligen? Jag tror att svaret finns i diktsamlingens titel: ”Kvällens frihet”. Och dagens, och nattens, och morgonens, skulle man kunna tillägga. 

”Med mjuk konsekvens och flitig eftertänksamhet har hans poesi värnat denna frihet i över ett halvt sekel.” Skriver Aris Fioretos i förordet till en samlingsvolym med Espmarks dikter som kom 2010. Det är fint att Fioretos framhåller mjukheten, Espmark är ingen agitator eller uppviglare, men frågan om frihet är helt central. För människorna i första hand, men också för konsten och poesin. 

Har man med sig detta in i läsningen blir det också tydligt hur Espmark arbetar med att kränga sig ur de roller som nu tycks honom givna. Utgångspunkten är den så kallade ”sena stilen”, vars kännetecken, som Espmark skriver ”borde vara aktuella för en 89-årig poet”. Må så vara. Själv väljer han en medelväg genom att, som han säger: ”pröva de olika sena konstnärsroller som diskussionen aktualiserat, att leva sig in i och sammanfatta de sena skapande skeden som tillskrivits Beethoven, Kavafis m.fl.”

Nu är det kanske inte var och en förunnat att ledigt inta Beethovens position och samtidigt blinka till Tranströmer: ”Till sist väger varje halvnot ett pund”, men har man tillbringat livet i litteraturens tjänst så har man. Dikterna talar om och till, och ibland med rösten hos, andra författare och konstnärer. I dikten ”Helene Schjerfbeck i Saltsjöbaden” skriver Espmark: 

”Det här är det sista självporträttet,

i caput mortuum, inte en rynka,

nej, inte ett spår av identitet.

Det är en bild av den slutliga människan – 

bara en öppen mun som stelnat

kring ett rop som saknar slut.”

”Själen i bild” heter ett av Kjell Espmarks mest lästa litteraturvetenskapliga arbeten. Boken gavs ut 1977 och har sedan dess givits ut i nya upplagor. Är det någonstans man finner den frihetliga platsen för människan och hennes olika identiteter, så är det hos Espmark i den poetiska bilden. Om man ibland kan uppleva ett slags berättande distans i hans dikter, så släpper den när bilden får företräde. Då öppnas ett rum där många själar får plats: diktens, författarens men också läsarens.

Det är en svävande frihet som för en liten stund upplöser tillvarons begränsningar. Som det står i samlingens sista diktrad: ”en eufori som förstått att efterlivet kan föregå döden”.