Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-krigets-minnen-plagar-fortfarande-spanien/

Bokrecensioner

Bokrecension: Krigets minnen plågar fortfarande Spanien

Änkor sörjer under spanska inbördeskriget 1936. Författaren Jaume Cabré. Foto: Rights Managed/Arno Burgi

Vad är sant och falskt i historien? Katalanen Jaume Cabré fortsätter sina litterära utgrävningar i ”Rösterna från floden”. Boken kretsar kring det laddade spanska inbördeskriget. Henrik Berggren läser en roman om hämnd och kärlek. 

Enligt señora Elisenda Vilabrú, den åldrade ägaren till ett framgångsrikt vintersportföretag i spanska Pyre-néerna och den lilla byn Torenas starka kvinna, gick det till så här.

En oktoberkväll 1944 märker folkskolläraren Oriol Fontelles att det lyser i bykyrkan. När han öppnar kyrkporten ser han att en grupp gudlösa motståndare till Francoregimen är i färd med att plundra nattvardsskåpet. Vapenlös knuffar Fontelles undan de beväpnade ogärningsmännen och slår armarna om det heliga skåpet. När han vägrar släppa taget skjuter ledaren honom i huvudet, men trots att de uppbringar alla sina krafter kan banditerna inte bända skåpet ur magisterns grepp. Ett mirakel helt enkelt.

Det är början av 2000-talet, Franco har varit död i ett kvartssekel och señora Elisenda har ansökt hos påven om att Fontelles, som också varit hennes älskare, ska saligförklaras. Det är en besvärlig process men hon har mycket pengar, goda kontakter och inga skrupler.

I byn Torena är det få som tror att Fontelles var ett helgon. Enligt det kollektiva minnet var han en villig medhjälpare till byns falangistiske borgmästare, den brutale Valentí Targa, som lät avrätta en ung pojke för att tvinga fadern att komma ner från sitt gömställe bland partisanerna i bergen.

Men Fontelles har också lämnat ett eget vittnesmål. Läraren Tina Bros, vars olyckliga privatliv får Job att framstå som en stekare, har fått uppdraget att anordna en utställning om läromedel förr och nu. Men när hon åker till byskolan i Torena i jakt på gamla reaktionära läroböcker ramlar hon över en samling undangömda skrivhäften där Oriol Fontelles berättar sin egen historia.

Han hävdar att det visserligen är sant att han inte ingrep för att hejda Targa från att döda pojken. Men detta ledde till att hans gravida hustru Rosa övergav honom i förakt. För att rehabilitera sig i hennes och sin ofödda dotters ögon börjar han samarbeta med motståndsrörelsen: smuggla flyktingar, sköta radiosamband och informera om falangisternas rörelser. Han blir till slut den mytomspunne rebelledaren Elliot som ständigt gäckar myndigheterna.

Vad som är sant i allt detta är den MacGuffin – Alfred Hitchcocks term för den intrigdetalj som driver berättelsen framåt – som gör att man som läsare har svårt att lägga ner den katalanske författarens Jaume Cabrés ”Rösterna från floden”, som kom ut i Spanien 2004 och som nu översatts till livfull och spänstig svenska av Marie Cederroth.

Men det är också en krävande berättelse. Cabré rör sig steglöst fram och tillbaka i den spanska 1900-talshistorien. Även om han knappast kan kallas magisk realist kollapsar han tiden existentiellt på samma sätt som Márquez i ”Hundra år av ensamhet”. Är det 1944, 1953, 1968 eller 2002? – som läsare gäller det att vara alert. Men den uppbrutna kronologin påminner oss om Faulkners gamla sanning om att det förflutna inte är dött, det är inte ens förflutet. Vilket i hög grad gäller det moderna Spanien som ännu har problem med att bearbeta inbördeskriget och Francodiktaturen mellan 1939 och 1975.

Katalanen Cabré är på många sätt oförsonlig. Boken inleds med ett motto av den franske moralfilosofen och motståndsmannen mot nazismen Vladimir Jankélévitch: ”Fader, förlåt dem icke, ty de veta vad de göra.”

Francoanhängarna är tecknade med det svartaste av tusch. Falangisten Valentí Targa är lika brutal som opportunistisk. Elisenda Vilabrú är en blandning av Lady Macbeth, pastorskan i Väinö Linnas torpartrilogi och Cruella de Vil. Hon drivs av hämnd, maktbegär, en beundransvärd sexuell aptit samt en något oförklarlig kärlek till Oriol Fontelles. Intrigens utveckling – som inte ska avslöjas närmare – har också en melodramatisk karaktär med bortbytta barn, hemliga konspirationer och familjefejder.

Men den historiska verkligheten låter sig inte alltid inordnas inom den subtila psykologiska romanens ramar. Detta gäller särskilt skildringar av inbördeskrig, tycks det mig. Den oförsonlighet som skapas av att grannar och familjemedlemmar ställs mot varandra frilägger hat, kärlek och rädsla i deras mest nakna former. Kanske man kan tala om en särskild genre med inte bara verk av Linna och Márquez utan även Kjell Westös underbara ”Där vi en gång gått” och – skratta inte – ”Borta med vinden.”

Det innebär inte att Cabré är okänslig för historiens komplexitet. Elisendas hämndbegär beror på att hennes bror och far mördades av republikanerna i början av inbördeskriget. Tina Bros liv som god medborgare i det demokratiska Spanien håller på att falla sönder. Det är inte bara det att maken är otrogen och att hon har bröstcancer. Plötsligt meddelar hennes son att han ska bli munk, ett totalt avvisande av de frisinnade och moderna värderingar som Tina omfattar.

Det förflutna är inte över.

Läs mer: En bladvändare om ondska som inte skakar om 

Läs mer: Jaume Cabré får stort svenskt pris