Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 21:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-kulturhistoriskt-fiskafange-med-den-baktalade-alen/

Bokrecensioner

Bokrecension: Kulturhistoriskt fiskafänge med den baktalade ålen

Bild 1 av 3 Patrik Svensson skriver ömsint och spränglärt om ålens ringlande historia.
Foto: Jenny Leyman
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3
Foto: Lars Laursen

Klart även ålen ska ha en litterär hyllning. Om det övertygar Patrik Svensson stort i ”Ålevangeliet”. Jens Christian Brandt läser en egensinnig bok som berör mest i de självbiografiska avsnitten. 

Ålen är (eller anses vara) ett av universums gåtfullaste väsen. Till hälften fisk, till hälften orm: en lång, hal, slemmigt slingrande gestalt – lika förtrogen med insjöarnas dyiga bottensediment som med Sargassohavets mytologiska djup. En asätare som företrädesvis jagar om natten; en nomad som korsar Atlanten men också sägs vistas i brunnar, bland stenarna i grunda åar. I hög ålder återvänder den hem, fortplantar sig och dör. Den som läst Günter Grass ”Blecktrumman” glömmer aldrig scenen där mängder av ålar, den ena fetare än den andra, ringlar fram ur ett hästhuvud på en disig strand utanför 30-talets Danzig.

Om denna märkliga skapelse har Patrik Svensson skrivit en ömsint, spränglärd, vacker och egensinnig bok som redan på de första sidorna övertygar den mest inbitne stadsmänniska och fiskeanalfabet om nödvändigheten att ägna just ålen en litterär hyllning. Författaren närmar sig bytet från två håll, den klassiska bildningens och de egna erfarenheternas. Växelvis varvas minnen av barndomens ålafångster med redogörelser för synen på ålen i en västerländsk kanon från Aristoteles och framåt.

”Jag minns inte”, heter det tidigt i boken, ”att vi någonsin pratade om något annat än ålar och hur man bäst fångar dem”. Författaren är sju när hans pappa i augustiskymningen tar med honom ned till ån. Det är upptakten till en lång initiationsrit. Far och son i gummistövlar och ”oljiga galonbyxor”. Vajande vass, daggmask på krokarna, sänken av smält bly. Man anar tidigt att den här berättelsen handlar om mer än att fiska. 

Parallellt med dessa återblickar utreds alltså ålens kulturhistoriska status. Det är en mångtusenårig historia av missförstånd, felaktiga teorier och hisnande spekulationer. Vad som framför allt gäckat forskarna har varit frågan hur ålen fortplantar sig. 

På den engelska landsbygden, skriver författaren, trodde man länge att ålen uppstod då ”hårstrån från hästens svans föll ned i vattnet”. I Egypten ansågs ålen bli till – av intet – när solen gassade över Nilen. Antikens naturfilosofer menade att ”ålen förökade sig genom att skrapa sig mot stenar, vilket frigjorde partiklar från dess kropp som i sin tur blev till nya ålar”. Så sent som 1876 avreste Sigmund Freud, den gången en nittonårig zoologistudent, till hamnstaden Trieste för att där entydigt försöka bevisa att ålar av hankön har testiklar. Vilket misslyckades, trots tillgång till över fyrahundra döda ålar, laboratorium, skalpeller och mikroskop.

Så har ålen, varelsen från mörkret och dyn, ständigt gäckat människan. Men det som förblir hemlighetsfullt väcker också obehag. Tvärs igenom historien går en ström av negativt laddade projektioner: redan i Tredje Mosebok fastslår Herren Gud, åtminstone implicit, att ålen är oren och avskyvärd och absolut inte får förtäras. I skönlitteraturen uppträder den av och till i djävulsgestalt, ”ett monster med horn på huvudet”, eller som en budbärare som varslar om kommande olyckor. Kriget och förödelsen i ”Blecktrumman”, döden i Boris Vians ”Dagarnas skum”.

Allt detta är fascinerande läsning. Ändå berör de självbiografiska kapitlen mig mer. Kanske handlar det om tonalitet. I de essäistiska avsnitten famlar författaren ibland efter ett eget språk, tilltalet riskerar att bli en smula undervisande och temperamentslöst: ”Han var förvisso vetenskapsman ut i fingerspetsarna”. I gengäld sjunger det om alla de partier där författarens far står nere vid ån, ”i månskenet och det mjuka sorlet från forsen”. 

Vad Patrik Svensson så småningom skriver fram är en klassisk bild av Folkhemmet, ett kärleksfullt porträtt framför allt av den generation som lämnat statarlängorna och utedassen och migrerat till egna hus ”med garage, bil, fruktträd och växthus”. Resan in i moderniteten har beskrivits förut, men här får den en särskild laddning; möjligen för att författaren – subtilt och med stor finkänslighet – tycks placera sig själv på en position där detta svenska nittonhundratal redan är historia. Och där sorglösheten med vilken människan under de där guldåren gjorde sig till skapelsens härskare, bestämde vilka djur som skulle leva och vilka som skulle slaktas inte längre är självklar.

Så genomgår ”Ålevangeliet”, kongenialt med sitt ämne, efterhand en raffinerad metamorfos: vad som börjat som oskyldigt fiskafänge övergår i vemodig förundran över stundande ekologiska katastrofer. 

Läs mer: En intervju med Patrik Svensson 

Läs mer: Vad vet du om ålar i kulturen?