En kvinna går runt i ett nyrenoverat förortshus och ”känner sig lurad av livet” – en vanlig bild av medelklasstristess i samtidslitteraturen.

Finlandssvenska Matilda Gyllenbergs debutroman ”Det lungsjuka huset” antyder redan i titeln att det trots allt är något fel med själva bostaden, och inte bara den bortskämda kvinnan som söker mögel och byggfusk som förklaring till att hon inte är lycklig. Hon skulle ju stå här med make och dotter och stråla mot världen. ”Jag bor i ett hus som badar i ljus.”

Gyllenbergs förortsdrama börjar i det där tänkta ljuset över scenen i den vagt tecknade finländska orten med drag av småstad, över det idylliska villabolaget där man köper in sig så att fastigheterna ägs gemensamt och inga staket behövs. Här har det funnits gårdsorkester och kollektiva arbetsdagar innan nuet drog in och förvandlade det gemensamma till det individuella. Samtidigt som föräldrakooperativ och personaldrivna skolor blev riskkapitalägda storbolag där det gällde att behålla sin plats i kön har alla numera flera bilar på uppfarten, automatisk gräsbevattning och deras livsprojekt är det lyckade barnet.

Så långt är Gyllenbergs kvinna en syster till Anna i Agnes Lidbecks ”Finna sig” , lika rationell och distanserad, lika låst i normaliteten och lika plågsamt själviakttagande. Men Gyllenberg leker mera med genrer, så att sagan och satiren får sitt innan romanen stupar ner i kuslig gotik när barnet, vars idiotiska smeknamn ”Persikopastejen” (PP) används just för att sprida känslan av gullifierad dumhet, plötsligt försvinner.  

Det spårlöst försvunna barnet blir en skräckhälsning ur varje förälders mardröm, men också som ett rop ur den dagbok om villaområdets förflutna som huvudpersonen hittar och läser med stigande oro. Eller lever? Parallella spår, ett annat försvunnet barn, och labyrintiska sammanträffanden får också läsaren att undra om det försvunna barnets mamma kanske är en förövare. 

Precis som pappan Johns närvaro möjligen bara är inbillning och hologram, för att generiska förortsfäder hör till de illavarslande historierna där Joyce Carol Oates möter Charlotte Perkins Gilmans klassiska novell ”Den gula tapeten” från 1892. I Perkins Gilmans skildring av den viktorianska kvinnofångenskapen finns också en vakande John och en namnlös småbarnsmor i ett rum vars tapeter bär ett ”oroligt , brokigt mönster som begår all tänkbara konstnärliga försyndelser”. Hos Gyllenberg är det i stället barnets hud som krackelerar i konstiga mönster. 

Matilda Gyllenberg undersöker skuld och ansvar i kärleksrelationer, mellan vuxna och mellan barn och föräldrar, och hennes vilsna, inte särskilt sympatiska kvinna alluderar på Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” (”Behåll dina rosor /duka av bordet i stället ”) när hon vädjar till sin man ”Kom ihåg hennes klädstorlek”, men hon lär också sitt barn rädsla och övergivenhet genom att iscensätta situationer som framkallar skräck. Den tillkämpade normaliteten medför allt högre anspänning, alltfler försyndelser.

Det är en vild roman vars brokiga mönster ibland flyter ihop för att det är så mycket som sitter i väggarna som ska skildras; krigstrauman som underjordiska tunnlar mellan generationerna, rasism och övergrepp som klassamhällets maskinrum. Men på det hela taget är Matilda Gyllenbergs debut kusligt förförisk, inte minst för att den, lätt och elegant, fungerar som en litterär ekokammare.