Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 08:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-leif-zern-ar-alltid-dar/

Bokrecensioner

Bokrecension: Leif Zern är alltid där

Bild 1 av 2 I den rika samlingen ”Kritik” kliver Leif Zern upp till bevis.
Foto: Magnus Hallgren
Bild 2 av 2

Efter ett halvt sekel i kulturjournalistikens tjänst samlar DN:s Leif Zern sina viktigaste bidrag i ”Kritik”. Ulrika Knutson läser en rad eviga texter som borde läsas av många.

Kritikern Klara Johanson skrev för hundra år sedan att ”smakdomare” var det larvigaste ord hon visste. I klass med ”likkistreparatör”. Kritikerns uppdrag var att göra tjänst som vittne, tyckte hon.

Leif Zern blinkar till K.J när han beskriver teaterkritikern som ögonvittne, med främsta plikt att vara – där. Det är inte så lätt som det låter. Tänk på alla trista föreställningar där inte ens skådespelarna är närvarande. Det kräver en lojalitet till konsten, som kritiker inte alltid hålls räkning för. Leif Zerns klippbok ”Kritik”, sammanställd av Stephen Farran-Lee, sammanfattar ett halvt sekel av kulturjournalistisk verksamhet, och Leif Zern är nästan alltid närvarande själv. 

Vad förenar skådespelaren och journalisten? Zern återkommer till frågan med iver och allvar. Utstrålning är ojämnt fördelad, men med kunskap och hantverk kan man täcka upp. Hantverket är inte bara läpparnas bekännelse eller ett elegant fäktande med svärd – både skådespelare och journalist måste ha förstått sitt sammanhang, sitt manuskript eller sin tid.

Leif Zern dryftar ämnet med extra gnista året 1988, då han ännu är kulturredaktör på Expressen. De här artiklarna måste läsas av alla som är intresserade av konstkritik eller journalistik. Det eviga bor i beskrivningen av subjektet och hens instrument, men det tillfälliga, och inte mindre viktiga, handlar om de teatrala eller redaktionella sammanhangen. När Zern skriver 1988 har subjektet fortfarande sällskap, en livfull kulturredaktion andas bakom hans text, där sekunderar Per Svensson, Nina Lekander, Björn Nilsson och många andra röster. Man hör det redaktionella samtalet brusa i kulisserna, samtalet som ingen anser sig ha råd med längre.

Samma år, 1988, skriver Zern också en intressant artikel om rationalismen. Det handlar om Platon som med hjälp av det rena förnuftet ville eliminera varje riskfaktor i livet – gestaltat i den attiska teaterns mord, skräck och tårar. 

Zern är skeptisk. Detta, mina vänner, är att sitta på första parkett till postmodernismen i praktiken. Denna förkättrade filosofiska hållning handlade inte alltid om värdenihilism, utan kunde med Martha Nussbaum vara en stillsam påminnelse om sinnlighetens vittnesbörd, ambivalens och kompromiss – som redan den antika teatern berättade om. Året därpå var det 1989, muren föll och alla fick annat att tänka på.

Det roligaste i denna rika bok är ändå att stiga ner i gamla föreställningar, fyrtio år efter att rampljuset släckts. Där kliver Leif Zern upp till bevis. Han var där! Och hans texter återkallar dem allesammans; Håkan Serner gör sitt livs roll igen, som revolutionären Tummen i Johans Bergenstråhles ”Mina drömmars stad” på Stockholms stadsteater 1970. Bibi Andersson stretar med sin roll, i Bergmans koppel, i ”Lång dags färd mot natt”. Någonstans räddar Sif Ruud ett ögonblick åt evigheten. Runan över Hasse Alfredson är ett mästerverk, omöjlig att skriva utan en livslång förtrogenhet med komedi vid randen av avgrunden.

Vad fängslar då i Leif Zerns skrivstil? Han citerar Hamlets mamma Gertrud: ”Hellre saklighet än retorik!” och håller ofta sitt eget recept, vilket inte utesluter berättarlust och roliga ord. Domedagsbasun bara i undantagsfall, om ens det. Det blir ju inte bra. 

Men sakligheten kunde drabba som en klubba, kanske orättvist. Vad tyckte Stina Ekblad om att höra att hon ”spelade för sig själv”? Eller i den andlöst elaka recensionen av Harry Martinsons ”Tre knivar från Wei” på Dramaten, i regi av Staffan Valdemar Holm? Där regissörens onkel (!) teatervetaren Ingvar Holm fick sig en körare så luften gick ur diafragman. Och Harry Martinson sedan, vad hade han gjort Zern? Jag hoppas att både författare och utgivare funderade två gånger innan de publicerade texten, men lät den komma med som ett exempel på pedagogiskt övertramp. Fast mitt i elakheten finns en underbar formulering, att Martinson förmår ”spegla världen i ett lingon”. Det är inte menat som beröm det heller, men det är roligt. 

Sista avsnittet ägnas texter om Ingmar Bergman, Lars Norén och Jon Fosse. Kärleken till Bergman börjar med utanförskap, skriver Zern. Med sin judiska bakgrund har han svårt att förstå Bergmans envetna lutherska gnällande – men oförståelsen fascinerar. Zern börjar betrakta Bergman med samma ambivalenta kärlek som Bergman själv uttryckte för sina skådespelare. Det är slående att Leif Zern tidigt slänger psykologiserandet åt sidan, och betraktar Bergmanverket sakligt, till exempel i sin recension av ”Laterna Magica”. Han kallar boken en ”föreställning” och konstaterar helt riktigt att Bergman ljuger som en häst travar, och hittar på starka minnen när så behövs. Hade han verkligen tillbringat en natt i barndomen i bårhuset på Sophiasjukhuset? 

Ibland nöp Zern till, som i ”Hamlet”, där han sågade Peter Stormare. Å andra sidan är han tillkämpat snäll mot ”Lång dags färd mot natt”, där ambivalensen fälls ut som svettdroppar i texten. Bergman skar bort allt som var kul på O’Neills vis, för att få den irländska tweeden att sitta perfekt på honom själv. Zern tvivlar, men sjunger inte ut.

Han är tydligare om Lars Norén. Zern accepterar inte premisserna för ”Sju tre” där tre interner fritt vädrade sina nazistiska åsikter på teaterscenen. Norén skrev teaterhistoria, men också i herostratisk mening, anser Leif Zern. Där faller både saklighetens klubba och känslans. Jag delar inte Zerns beska åsikter om ”En dramatikers dagbok”, men det går att förstå hans vitglödgade reaktion på Noréns uttryckta önskan ”att han velat vara jude”. Stora konstnärer är stockdumma i sin självupptagenhet, och det kan också recenseras. 

Läs fler bokrecensioner

Läs recensioner av Leif Zern