Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 17:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-len-skildring-av-en-kvinnas-vag-till-litteraturen/

Bokrecensioner

Bokrecension: Len skildring av en kvinnas väg till litteraturen

Bild 1 av 2 Auður Ava Ólafsdóttir
Foto: Nemo Perier Stefanovitch
Bild 2 av 2

Isländska författaren Auður Ava Ólafsdóttir fick Nordiska rådets pris för sin förra roman. Nu kommer ”Fröken Island” på svenska, en berättelse om den unga Heklas stapplande steg för att bli författare i början av 1960-talet. DN:s Malin Ullgren läser en historia som tassar runt i gränslandet mellan betydelsefullt och banalt.

Även när det regnar i sidled över den glesbefolkade ön, är ”Fröken Island” en sorts len stimulans. Len, trots att Islands tuffa litteraturhistoria hugger sig in i den nyskrivna romanen, trots att det är tidigt 60-tal och skrivande kvinnor och modeälskande bögar knappt får finnas.

Auður Ava Ólafsdóttir fick Nordiska rådets litteraturpris för ”Ärr” 2018. Jag skulle tro att ”Fröken Island” också kan bli mycket läst.

I berättelsen är det alltså år 1963 och Hekla, en ung kvinna från den isländska landsbygden, kommer till Reykjavik. Hon vill bli författare, men känner sig inte välkommen hos gänget manliga poeter som hänger på kaféer och odlar sina konstnärsidentiteter, snarare än skriver. Hekla är inte så ensam som hon skulle kunna vara, eftersom Auður Ava Ólafsdóttir har försett henne med två jämbördiga utkantsvänner, den homosexuelle Jón John och den unga mamman Ísey, som börjar förstå hur familjebildningen omöjliggör hennes poesi.

1963 är en intressant tid. Någonstans ute i världen förbereds sådant som kan förändra trions liv – kvinnornas och de homosexuellas frigörelse är på gång, men i en trögflytande lavaström som bara kan anas.

Auður Ava Ólafsdóttir släpper in glimtarna av detta och appellerar till läsarens historiska efterklokhet, som när Jón John önskar sig en värld där han inte behöver skämmas för sin ”homofili”, men har svårt att se hur en sådan värld skulle vara möjlig. Väninnan läser färska dikter av Sylvia Plath och identifierar sig fullständigt. I tangentens riktning ligger att man undrar hur länge den isolerade hemmafrun ska tåla att gömma undan sitt konstnärskap och dölja sin skörhet bakom moderna västklänningar från London.

Bifigurerna är spännande skisser av liv i romanen, där Hekla – vulkannamnet till trots – snarast är en idé om en personlighet som kan inträffa, på sikt.

Kärleksrelationen mellan Hekla och Jón John slår an det kanske mest romantiska som vår samtid kan föreställa sig: den vackra heterosexuella kvinnan och den vackre homosexuelle mannen i ett asexuellt förbund. Det är skönhet och trohet utan reproduktion. 

Detta slags par i fiktionen har blivit vad Tristan och Isolde en gång kunde vara, ända fram till den tid då det blev osannolikt att två människor i deras känsloläge skulle låta bli sex. Och jag svarar lydigt på den nya, romantiska tropen – jag blir berörd och glad åt att mannen som älskar sin symaskin och kvinnan som älskar sin skrivmaskin har varandra.  

Det är fint. Och lite sötsliskigt, för ”Fröken Island” rör sig just mellan det väsentliga och det tillrättalagda, med den historiska efterklokheten som en alltför menande suck över tidsskildringen.

Litterärt starkast är Auður Ava Ólafsdóttir i det konkreta, i beskrivningarna av maten man äter, av fårbeståndens utveckling och bussresorna över halvtomt land, där vanliga egennamn är betydelseladdade som en kenning i en gudasaga.

Hon har ett omsorgsfullt språk, skickligt översatt av Arvid Nordh, som vecklar ut en stämning av människornas närhet och landskapets vidd på en gång. I en underbar dialog talar en kuvad kvinna bara i halva meningar, som om hon inte har rätt att ta en hel i anspråk; bättre då att hennes boksynte son avslutar meningarna åt henne.

”Fröken Island” tassar alltså omkring i gränslandet mellan banalt och betydelsefullt – men jag vill inte lägga till ”som livet självt”. Detta är ett gränsland som bara finns i litteraturen. Där kan det våldsamma, som en bögs utsatthet i natten, eller en hemmafrus kvävda ångestskri, förvandlas till små orosmoment i en mestadels len berättelse.