Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-lena-einhorn-vrider-och-vander-pa-karleken/

Bokrecensioner

Bokrecension: Lena Einhorn vrider och vänder på kärleken

Bild 1 av 3 Gustav Klimt, ”Die Jungfrauen”, 1913, pryder omslaget till Lena Einhorns nya roman ”Den tunna isen”.
Foto: Alamy
Bild 2 av 3 Lena Einhorn.
Foto: Agneta Åkesson
Bild 3 av 3

Lena Einhorns ”Den tunna isen” kretsar kring en livsavgörande kärlekshistoria. Ulrika Milles läser en intressant roman som vrider och vänder på allt för att förstå varför det slutade i katastrof. 

Vad tänker du på? Den beskedliga frågan i en kärleksrelation kan fiska efter uppmärksamhet (på dig!) eller väcka hotande integritetsförlust (berätta allt för mig!). Litteraturen om kärlek är ofta ett försök att turnera en sådan outtalad fråga, och just nu handlar svaren mycket om arv och hemkomst. 

Johan Klings ”Lycka” och Daniel Gustafssons ”Odenplan” följer två depressiva fäder genom ett Stockholm där allt som återstår efter skilsmässan är barnet som de måste älska på halvtid. I autofiktiva romaner av kvinnor är barnet oftare bara en hägring, som i Tove Folkessons ”Hennes ord”, eller danska Leonora Christina Skovs ”Den som lever stilla”, där dottern som misslyckats med att göra sin mor lycklig bestämmer sig för att avsluta det onda arvet.

Men i romanerna återkommer – under ambivalensen inför att bli förälder, stanna kvar och göra sig viktig – en sårig självrannsakan: ”kan jag älska?” .

Lena Einhorns nya 500-sidiga roman ”Den tunna isen” kallas inte autofiktiv utan mer traditionellt för nyckelroman. Namn och händelser utanför Einhorns egen familj är maskerade, men det är ointressant vem som avslöjas som vem: fokus ligger på författarens eget livsmysterium. Varför kan hon inte älska när hon blir älskad tillbaka?

Historien inleds med att berättaren möter en underbar kvinna på ett sommarläger vid vattnet, och blir blixtkär trots att hennes vän psykoanalytikern påpekar att ”kärlek vid första ögonkastet är en varningssignal”. Nicki och berättaren Lena inleder en lång och trasslig relation, där kärlek och attraktion väcks av avstånd. Känslostormen i närheten av Nickis cancersjuka son, samtidigt med en desperat kamp för paret att få ett gemensamt barn, leder till katastrof som bildar ett personligt mönster.

Den här berättelsen har Einhorn låtit ligga länge, och det innebär att den utspelar sig samtidigt som hon arbetar med filmen, och så småningom boken, om sin mor Nina Einhorn, Förintelseöverlevaren och cancerforskaren. Samtidigt som hon 2005 mottar både Guldbaggar och Augustpris för allt hon berättat om sin mamma tar förhållandet med Nicki slut. Einhorn vinner en värld men förlorar sin själsfrände, och återkallar den fåfängligheten groggy av övergivenhet.

”Den tunna isen” är en intressant skildring av en högpresterande människas försök att förstå sina svåra kärleksrelationer. Den vänder bokstavligen på varje intellektuell och psykologisk sten, beskriver psykoanalytiska sessioner, citerar facklitteratur och dagböcker, skildrar föräldrarnas sjukdom och död, och kontakterna med de numera åldrade barnflickor som bodde i hemmet de tidiga åren.  

Konflikten mellan familjeplikt och yrkesliv – att höra till och att bli erkänd – som flera av Einhorns litterära porträtt (Siri von Essen, Greta Garbo) har kretsat kring, blir här kampen för att leva sant. Om att komma ut som lesbisk, om den judiska gemenskapen. Men romanens tyngd ligger i den nakna skildringen av en förintande självmedvetenhet som skickar ner den unga Lena i en fyra år lång ångestkris. De åren ligger som slumrande lava under förhållandet med Nicki, som är romanens intrig på ytan, i stramt återberättad kronologi som tyvärr ofta detaljredovisar istället för gestaltar.  Repliker avlyssnade från vår slappt auktoritära tid där älskande säger att det ”inte är okej” när de såras ökar trovärdigheten men minskar engagemanget.

Som dotter misslyckas romanens Lena – trots sin mångkunniga briljans – med att ge sin mor vad hon vill ha: en fortsättning på arvet som Förintelsen tog. Här skildras bristen på egen familj mindre som en privat sorg – det är svalkande och ovanligt – än som en dotters sårbarhet. För romanens egentliga drama börjar i beroendet av en karismatisk men bortvänd mor, och där är det som om Einhorn avväpnar sig själv. Den skarpa tvinningen av läsefrukter och levd erfarenhet späds ut med överflödande detaljer ur vuxenheten trots att det bränns just här.

Som i ett plötsligt öppenhjärtigt samtal vid faderns dödsbädd: ”Varför minns jag inte att hon konkurrerade ut allt annat i mitt liv? Pappa var tyst. Så såg han upp på mig. Till slut gav du väl upp.”