Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-leonardo-da-vinci-firas-med-infallsrik-tankebok/

Bokrecensioner

Bokrecension: Leonardo da Vinci firas med infallsrik tankebok

Bild 1 av 2 Leonardo da Vinci (1452-1519), självporträtt.
Foto: Historia/REX
Bild 2 av 2

I veckan är det 500 år sedan Leonardo da Vinci avled. Författaren Agnes Lidbeck har läst Peter Glas nya biografi ”Solen ser ingen skugga”. En fri och infallsrik studie som ibland lämnar läsaren snopen och frustrerad.  

Rätta artikel

En solvarm vinlunch i sena april. Några har varit i Florens, underbart, och berättar om museet i Vinci. Man kommer in på Leonardo: spridda anekdoter hämtade ur guideböcker och halvglömda kurser i konsthistoria. Han målade bara femton tavlor, eller var det tjugoen? Skriften, med vänsterhanden, alla furstarna, han vände Arnos lopp, eller byggde i vart fall en sluss. Eller så blev ingen av uppfinningarna realiserade, men nog var han genial, det var han.

Gränsen mellan lunchsamtalet och att läsa Leonardo da Vinci-biografin ”Solen ser ingen skugga” av Peter Glas, är flytande. Författaren berättar på samma sätt: fragmentariskt, spekulativt ibland, talspråkligt. En fackbok kanske det inte är, men en tankebok med författarrösten tydlig i texten: ”jag återkommer till henne”, skriver han om en modell, och kanske återkommer han till henne senare, kanske inte, oavsett är det inget läsaren fäster sig vid. 

Som ett samtal där glasen töms: ibland funkar det, ibland funkar det inte, ibland tappar man helt tråden och börjar följa den första humlan med blicken. 

Som bäst är texten infallsrik, öppen för tolkningar, informell och driven av författarens starka intresse för ämnet. Som sämst är den alltför snabbrörlig, mångordig och – lite för förälskad i sitt ämne. Idoldyrkan är en sport man bäst ägnar sig åt i ensamhet. Och här är Leonardo, verkligen, som i sin teckning av den anatomiske mannen, bildens absoluta medelpunkt, och en välproportionerad och klok – men inte tråkig! – medelpunkt dessutom.

Det gör texten svagare, för den som inte vill stirra fullt så djupt i ögonen på konstnärsmyten, utan som även önskar lite mer av den kontext som möjliggjorde honom.  

Som exempel: kapitlet om Leonardos mamma, Caterina. Det konstateras att hon fick ett utomäktenskapligt barn. Att barnet uppfostrades av farföräldrarna. Att hon blev gift med en man som gick under namnet Bråkstaken. Fick fem ytterligare barn med honom. Att hon, enligt en teori, ”den troligaste hypotesen”, kom som slav från Mellanöstern. 

Slav från Mellanöstern? Gift med Bråkstaken? Det finns ett foto av hennes hus, en notering av hur mycket växelpengar hon fick av sin son. Man vill – jag vill – veta mer. Men författaren glider vidare, via Astrid Hjort och bron i bakgrunden av Mona Lisa, via fingeravtryck och homosexualitet, till ... ja. Caterina blev sjuk. Hon dog. Nytt kapitel.

Vill man bli frustrerad, finns gott om chanser att bli frustrerad. Vill man låta den, vad det verkar som, kunniga rösten spinna på, kan man gott göra det, låta sig underhållas. Inte hålla så förtvivlat hårt i trådarna av fakta, utan bara, som man gör, sitta kvar och lyssna. 

Om inte annat kommer man att kunna plocka många korn till framtida luncher. Visste ni till exempel att Vincenzo Perugia, som stal Mona Lisa från Louvren, förvarade tavlan i en koffert med gamla skor och ylleunderkläder? Eller att Freud psykoanalyserat Leonardo? Eller att Freuds analys av Leonardo till viss del bygger på en oturlig felöversättning av fåglarna glada och gam?