Lin Engdahls debutroman är på ett plan en berättelse om tonårens utsatthet: Lin och Elin har just börjat samma gymnasium och känner genast igen varandra som bara två outsiders gör. Lin lever ensam med sin kinesiska mamma, Elins armar är fulla av ärr. Flickorna är olika, men som två sidor av samma individ och med det viktigaste gemensamt: ensamheten, böckerna och en fiende – en klasskamrat som förför Elins pojkvän och driver fram ett övergrepp på Lin.  

Lin och Elin bestämmer sig för att hämnas, inte bara på klasskamraten utan på allt som är tråkigt, lärarna, gymnastiklektionerna, killgängen, Trelleborg. Deras värld är liten och trång, deras handlingar blir därefter, småskurna och grymma, som när de sätter in en falsk dödsruna över gymnastiklärarens sjuka fru i lokaltidningen. Men de är inte bara hjärtlösa, utan också hudlösa i sitt sökande efter att förstå sin egen och andras plats i tillvaron. 

En typisk uppväxtskildring alltså, berättad av Lin, om det inte vore för att denna roman utspelar sig på fler plan än ett. Lin hittar sin mammas dagbok från 1989, året för massakern på Himmelska fridens torg. Mamman är student på universitetet i Peking, hon delar rum med sin syster som är politiskt aktiv, går själv på konstskola och förhåller sig ganska passiv, åtminstone i offentligheten, Nu, många år senare, målar hon porträtt av Lin Zhaou, en kvinnlig dissident som avrättades 1968, med blod från sina egna fingertoppar.

Kontrasten mellan Trelleborg, där julbelysningen lyser upp villakvarteren, och Peking, där kolhögar staplas utanför flerfamiljshusen, kunde inte vara större. Att vara ung i Sverige på 2010-talet är nog svårt, men att vara ung i Kina under kulturrevolutionen eller på 1980-talet var förenat med dödsfara, ändå är de grundläggande existentiella frågorna är de samma oavsett var man bor: vem är jag, vilken väg kan jag välja? 

Lin rör sig med andra ord genom många tidslager och hon tappar bort Elin i takt med att hon försöker förstå sin kinesiska bakgrund. Berättelsen om vänskap övergår i en utforskning av familjelikheter. Kontrasten mellan Lins jagberättelse och mammans dagbok kunde dock vara större, skillnaden i de historiska omständigheter som format dem, och som gör Lins handlanden till privata hämndaktioner, medan mamman målar historiens martyrer, borde synas i deras stil.

Nu flyter rösterna ihop och olikhet beskrivs i stället för att gestaltas i partier som fyller kunskapsluckor vad gäller kinesiska klassiker som 1700-talsromanen ”Drömmar om röda gemak”, där Lins namne Lin Daiyu har en huvudroll, eller bakgrunden till den besynnerliga kulten av mango i Kina. 

Lin Engdahl är 31 år, sinolog och litteraturvetare, hon har bott flera år i Kina där hon också undervisat på universitet. Hon bygger sin roman på gedigna kunskaper, och även om den ibland tyngs av pedagogik är den också engagerande. Lins rastlösa sökande efter sin egen spegelbild bland alla ”Lin” i historien och i litteraturen fängslar och lockar till eftertanke. Hon läser för att hitta gestalter hon kan jämföra sig med, som förebilder eller avskräckande exempel. Det är inget dåligt sätt att läsa på.

Läs fler bokrecensioner och fler texter av Ingrid Elam