Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-24 20:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-lotta-lundbergs-den-forsta-kvinnan-tappar-gnistan/

Bokrecensioner

Bokrecension: Lotta Lundbergs ”Den första kvinnan” tappar gnistan

Bild 1 av 2 Lotta Lundberg nya roman ”Den första kvinnan” utspelar sig i Berlin.
Foto: Nancy Jesse
Bild 2 av 2 ”Den första kvinnan” av Lotta Lundberg.
Illustration: Natur & Kultur

Den levande Sara hade stora livsplaner men börjar jobba åt en rysk propagandakanal i Berlin. Bilden av medialt förfall saknar inte trovärdighet i Lotta Lundbergs roman ”Den första kvinnan”. Fast historien tappar snabbt energi.  

Rätta artikel

Det finns ett gammaldags känsloliv, djupt och nyansrikt. Det finns också ett nytt, vårt samtida, som är betydligt tunnare, genomlyst och flyktigt. Bortdöende är känslor med varierade namn som skuld, sorg och vemod, kvar är bara enkla emotioner som går att mäta och väga: skam, vrede, rädsla, glädje.

Evidensbaserade känslor.

Det är, bland mycket annat, vad den åldrande huvudpersonen Sara i författaren och SvD-krönikören Lotta Lundbergs nya roman med dystert förakt funderar över när hon några årtionden in i framtiden ser tillbaka på sitt liv och funderar över hur hatad och missförstådd hon blivit i sitt hemland för de livsval hon en gång gjorde. 

Val vars komplexitet ingen i den nya, transparenta tiden längre har möjlighet att begripa.

Man kan nog också säga att ”Den första kvinnan” vill vara en gammaldags roman. Berättad i jagform, men ingen navelskådande autofiktion utan en nogsamt hopskruvad berättelse med ett idéinnehåll som vill säga något djupt och genomtänkt om vår tid och plats i världen. 

Vi får följa Sara på hennes törnbeströdda väg från en självuppoffrande, stenhård militärtjänst i nationens tjänst på 1990-talet över en tid som underbetald frilansande Berlinreporter för en alltmer förflackad svensk medieindustri och fram till det stora svek då hon till sist låter sig rekryteras som glamorös programledare hos en rysk propagandakanal. En grandios celebritet i nationellt vanrykte – så är hennes fullständiga namn också Sara Lander, en något övertydlig blinkning till föregångaren Zarah med nästan samma efternamn.

Den unga Sara vill bevisa sig, bli Den första kvinna som klarat Tolkskolans stränga krav, hon tuggar ryska glosor till frukost, lunch och middag och lär sig pissa stående för att inte vara sämre än grabbarna. Hennes kamp mot sig själv och de närmast omänskliga kraven är en rak berättelse om ett självplågande sinne som väcker ett starkt (gammaldags) engagemang: man vill gå in och hjälpa henne att antingen lyckas eller, kanske hellre, lägga ner.

När vi så möter henne ett tjugotal år senare i Berlin har något hänt. Sara är nu en del av det moderna journalistprekariat som levererar små likgiltiga bitar till en rad mer eller mindre robotiserade hemmaredaktioner. Om hon till äventyrs drömt om att bli ”korrespondent” är det inte längre klassiska pressdygder som kunskap och överblick som efterfrågas, utan klickgenererande tyckanden om olika sensationer.

En utveckling, förstår man, som är helt i linje med den tid som även i övrigt bara blivit grundare. Och längst har den nya ihåligheten gått i hennes eget hemland. Där finns inte längre något kvar att sätta livet på spel för, och därför kan ju en ung stridis lika gärna bli en medelålders medlöpare. 

Men i sin iver att måla upp detta tidens elände och brist på allvar tappar Lotta Lundberg tyvärr sin spännande huvudperson. Den nyss så levande Sara känns i Berlin mest anonym. Det enda som upptar hennes tankar, liksom korrespondenternas, liksom exilryssarnas, är denna pågående förflackning, närmare bestämt går alla omkring och talar som om de letade djupsinniga formuleringar till en kulturkritisk kolumn i någon konservativ svensk dagstidning.

I kollegiala samtal, på fester, till och med i sängen – en tröttsam ström av tankar i en balansgång mellan klokhet och förnumstighet som inte alltid slutar lyckligt: ”Vi kommer inte att dö av mörkret, förklarar han, vi kommer att dö av för mycket ljus, överexponerade”.

Romanens bild av medialt förfall i ett alltmer upplöst Europa är bara alltför trovärdig, men själva berättelsen har snabbt förlorat sin inledande energi. Som läsare får man aldrig riktigt uppleva den inre förvandling som gör den brinnande Sara till den bittra Zarah, man får gissa sig till den lite på distans, genom alla bistra visdomsord. 

Synd på en bra story. Men man är väl lite gammaldags.