Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-18 18:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-lovande-men-ofardiga-fron-till-en-berattelse/

Bokrecensioner

Bokrecension: Lovande men ofärdiga frön till en berättelse

Bild 1 av 2 Alice Dadgostar är född 1995 och romandebuterar med ”Roxy”.
Foto: Carla Orrego Veliz
Bild 2 av 2 Alice Dadgostar: ”Roxy”
Foto: Albert Bonniers förlag

Alice Dadgostars debutroman hör till dem som bygger på att identifiera samtidsmarkörer. Kristina Lindquist läser ”Roxy” och finner en lovande men ofärdig berättelse.

Det är retroklubb på Plan B i Malmö. Killen i baren ser ut som Kurt Cobain och folk studsdansar till eurodisco. Roxy och hennes kompis tycker att någon borde skriva om den här kvällen: 

”Det hade varit on point. Samtiden.” 

”Det är också så himla... Att tycka att det är on point att skildra samtiden genom den här festen.”

Så pratar de hela tiden, Alice Dadgostars romanfigurer – som en kärleksfull drift med alla som varit strax över 20 år, gått på skrivarskola, pratat politik och precis som Roxy försökt fylla tomheten med att ligga med diverse killar runt Möllan. ”Försöker” är nyckelordet här, eftersom alla hon träffar är för ledsna, för upptagna eller för mycket porrmissbrukare för att vilja ha sex. Det är inget förhållande Roxy är ute efter, hon vill bara ha något annat än att namndroppa kulturella 2010-talsnamn som Tone Schunnesson ut i intet.   

”Roxy” är nämligen den sortens roman som bygger stora delar av sin existens på att identifiera samtidsmarkörer. Nu råkar Alice Dadgostar ha en ovanligt exakt känsla för detta, vilket ofta gör ”Roxy” till ganska rolig – och extremt navelskådande – läsning. På ett småcharmigt sätt fångar hon tendensen att skapa intrig ur ingenting, som när författaren Elis Burrau har signerat Roxys exemplar av sin roman ”Karismasamhället” med en fras som sedan dyker upp som tatuering på DN-skribenten Greta Thurfjells Instagramkonto. Ska Roxy känna sig kränkt av detta? Så många svåra frågor. 

Alice Dadgostar har öga för det vardagligt absurda, och vet dessutom precis vad som gör mest ont i en människa – att meningen ”ta hand om dig” är det mest brutala som går att yttra i det där ögonblicket när allt plötsligt är över i ett förhållande. Roxys dåliga modersrelation nuddar vid något verkligt, likaså den förlamande känslan av hemlöshet i världen – ja, den här debuten bär på många lovande frön till en berättelse. Problemet är att Dadgostar inte genomför det skrivarbete som krävs för att det lovande ska bli till litteratur. Oavslutade scener staplas på varandra med ett språk som i många passager är sammanfattande snarare än gestaltande. 

Som när hon skriver: ”Josef menade att han mår ganska bra nu för tiden. Han sa att de gått väldigt fort fram och att det inte skulle göra jättemycket om hon låg med någon annan, så länge det inte förändrade något mellan honom och Roxy.” Om det här är ett medvetet grepp så fungerar det inte. 

Bokens korta format blir också en faktor i sammanhanget; den som väljer att skriva en roman på knappt 140 sidor behöver helt enkelt ladda sitt språk med en helt annan täthet än vad som här är fallet. Med detta sagt framstår det som uppenbart att Dadgostar borde ha satsat mer på karaktärsutveckling och berättartekniskt kött snarare än på att renodla det knappa och fragmentariska. För all denna potential till trots är ”Roxy” ingen färdig roman, och det är något av en gåta att boken har getts ut i det här skicket. Hur det kan komma sig är dock inte en fråga som ska ställas till författaren, utan till förlaget. 

Läs recensioner av andra aktuella svenska romaner, till exempel Beate Grimsruds ”Jag föreslår att vi vaknar”.