Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-lovsang-till-de-bittra-rivalerna-liverpool-och-manchester/

Bokrecensioner

Bokrecension: Lovsång till de bittra rivalerna Liverpool och Manchester

Bild 1 av 3 Vem vinner – Liverpool eller Manchester City? Mohamed Salah och Aymeric Laporte under en match mellan lagen i januari.
Foto: Jon Super/AP
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3 Vem vinner – Manchester City eller Liverpool?
Foto: Jon Super/AP

Liverpool eller Manchester? I helgen avgörs vem som vinner Premier League. 

Rivalerna i nordvästra England har lockat länge, inte bara för fotbollens skull. Niklas Wahllöf läser en ny bok om städerna där industrialismen och popkulturen flödade.  

Rätta artikel

SAKPROSA

På söndag (12/5) avgörs titelkampen i Premier League, högstaligan i engelsk fotboll. I år står den mellan Liverpool FC och Manchester City. Genom den engelska fotbollens etthundrafemtioåriga historia har striden om vart pokalen ska hamna, eller för den delen vilka som ska klara sig kvar i förstadivisionen, inte sällan handlat om dessa grannstäder i den nordvästra delen av landet – ibland i stället Everton, ibland Manchester United. Lag från så lika men olika städer. Och för alltid rivaler, på så många sätt än bara på fotbollsplanen. 

För fotboll är inte bara fotboll. Fotboll är, arbetarrörelse, popmusik, industrihistoria, gatumode, klasskamp, gentrifiering och turism och kulturindustri, ultravåld, finansieringsyra, hat, solidaritet och gemenskap. Kort sagt: Social status, utveckling eller stagnation. I alla fall något helt annat än ”sportintresse”. 

På senare år har detta börjat dyka upp även i svensk litteratur, med Erik Niva som främsta exempel. När Martin Röshammar nu ger sig på det vida ämnet, gör han det genom ett enormt antal intervjuer. Ett minst sagt imponerande fotarbete. Genom otaliga resor kryssar Röshammar fram i och mellan Manchester och Liverpool, han pratar med historiker och journalister, musiker och politiker, konstnärer, hotellpersonal och pubägare, hemlösa, hbtq-aktivister och dj:er. Svarta och vita, kvinnor och män, mammor och pappor. Alla lägger sin bit i det stora pusslet kring vad som skiljer och förenar de båda städerna. Hur det blev som det blev här i industrialiseringens vagga. 

Gemensamt är det som skulle kunna kallas ”västkustfaktorn”, hur hamnarna en gång spelade stor roll i konkurrensen mellan arbetskraft och uppdrag, och som innan den stora nedläggningsvågen innebar industriprodukter ut, rockmusik, jeans och droger in. 

Förenar städerna gör också en lika hög arbetslöshet som låg medellivslängd. 25 procents utan jobb här, ”enbart” 15 procent där. Fyra av tio barn i fattigdom. Och kanske just därför såväl fotbollens som popmusikens vikt: Ibland under olika decennier, ibland med olika musikstilar, men Manchesters respektive Liverpools inverkan på vad hela norra Europa har lyssnat på, och härmat, de senaste sextio åren kan inte underskattas. Scousers och mancunians uttalar sig i boken om såväl konkurrensen som den motvilliga respekten för varandra: ”Nordvästra England är ett enda vi mot världen /.../ Allt vi gör och säger präglas av en hälsosam cynism.”

Men förenar gör numera också gentrifieringen, två städer som på internationellt manér putsar på sina stadskärnor, och tränger undan det som var deras själ. Precis som fotbollen. De högsta engelska ligorna snurrar i dag runt i en penningkarusell som skulle göra en svensk affärsbank avundsjuk. Sådant som investerande nya klubbägare – som shejker och oligarker – och nya arenor har höjt biljettpriserna på ett sätt som supporterkärnorna, arbetarklassen, inte har en chans att ha råd med. Och så trängs även de bort. Och därmed, undan för undan, attraktionskraften. 

Det är också just det som är problemet med läsandet av ”Liverpool vs. Manchester”: attraktionskraften. Röshammar pratar en hel del med sig själv, och till likasinnade. Han drömmer om hur en tv-serie om ett område borde göras, han berättar hur han i tidiga år ”knockades” av än det ena än det andra i respektive stad. I de här avsnitten förvandlas boken – som i stort är värd någon form av journalistisk medalj – till svensk sextiotalistromantik, riktad till dem som vet allt om, typ, Ben Sherman-skjortor och 2Tone-märken på Merc-kavajen. Det kan vara fint, men det begränsar onekligen mer än det bildar.

Det kan också tänkas vara bittert för utsatta även i vårt land att svenska journalister flyger till Europas ytterkanter och på ett storögt sätt grottar ned sig. Å andra sidan måste väl inte allt vara antingen-eller. Man skulle också kunna se detta som en verklig trickle down effect‚ att social medvetenhet där kan leda till detsamma här. Det är något att hoppas på, fotarbetet är redan gjort.