Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-19 08:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-luften-bor-i-claes-anderssons-steg/

Bokrecensioner

Bokrecension: Luften bor i Claes Anderssons steg

Bild 1 av 2 Den finlandssvenska författaren Claes Andersson avled tidigare i somras.
Foto: Niklas Sandström
Bild 2 av 2

Att traska genom dagens Helsingfors med Claes Andersson är påfallande mysigt. Philip Teir kommer att sakna en författare med en unik lätthet i steget.

När den finlandssvenska författaren Claes Andersson dog i slutet av juli hade han redan lämnat in det manus som skulle bli hans sista bok, ”Busholmen nästa”. I själva verket var nog boken redan hos tryckeriet, för i omslagsfliken presenteras Andersson med en text i presens: ”Claes Andersson, född 1937, är psykiater och psykoterapeut och har varit medlem av Finlands riksdag samt ordförande för Vänsterförbundet och kulturminister.”

”Busholmen nästa” är den tredje delen i en romanserie om den grånade huvudpersonen Otto, äldre bildad herre med en lång karriär bakom sig inom både psykiatrins, politikens och litteraturens tjänst. 

Man får anta att Claes Andersson upplevt en stor frihet i att skriva om sig själv i tredje person, för det råder inga tvivel om att Otto är en mycket lätt maskerad version av författaren själv. Och greppet funkar: det är djupt personligt med en charmig distans.

Ottos vän sedan fyrtio år meddelar plötsligt en dag – från ingenstans – att hon inte längre vill ha att göra med honom. Ingen förklaring ges, varken till Otto eller till läsaren, och det här ger ett slags ramberättelse till en annars ganska lös samling dagboksaktiga funderingar och samhällsorienterade utsvävningar. Otto minns möten med patienter från de år han arbetat på mentalsjukhus, han minns den första tiden i riksdagen (Andersson ställde själv upp, 1987, eftersom han blivit intalad att han inte kunde bli invald), han minns duktiga jazzmusiker som dukat under av alkoholmissbruk.

Jag har läst en hel del memoarer av äldre manliga författare under senare år, och visst trampar Claes Andersson upp bekant mark: här finns inpass om problem med blodtillförseln till diverse lemmar, oron över sakernas tillstånd (klimatet, Putin och Trump), vänner som dör i oroväckande takt, dåligt föräldraskap som man ångrar retroaktivt (tiderna var annorlunda). 

Lite som Ernst Brunner utan det manliga egot, som Ulf Lundell utan kändisfaktorn, eller som Jörn Donner utan den bitvis iskalla cynismen.

Men vad kan man annat än säga: det är påfallande mysigt att traska genom Helsingfors med Claes Anderssons huvudperson Otto. Medan han själv funderar på än det ena, än det andra, framträder staden som levande kuliss.

Otto har sålt sin förortsvilla och bor på åttonde våningen i ett höghus på Busholmen, den socialt planerade stadsdelen som just nu håller på att resa sig i Västra hamnen, och som snart ska vara hemkvarter för 18.000 människor, både hög- och låginkomsttagare. Därifrån tar han sig med spårvagn in till stan för att köpa en flaska chilenskt vin, gå på bio – eller spela bort sina slantar, något han inte längre skäms över: ”Han har kommit upp i den ålder då han inte längre behöver skämmas för sådant som ger honom glädje – dit hör förutom penningspel också nygräddade donuts, fotbollsstatistik, våra mörka årstider och de ensamma biokvällarna.”

Det här är en röst som man kommer att sakna. Det finns en lätthet i steget som gör att man gärna följer Andersson, till exempel till ett hörn i ett antikvariat, där han till slut möter sin vän:

 ”Där står hon och bläddrar i en bok om zenbuddhism, samma bok som han själv alltid avstått från att köpa därför att det strider mot själva zens idé om att inte sträva till att äga eller uppnå något som man vill ha.”