Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 08:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-magnifik-biografi-om-universalsnillet-linne/

Bokrecensioner

Bokrecension: Magnifik biografi om universalsnillet Linné

Bild 1 av 2 Carl von Linné (1707-1778).
Foto: TT
Bild 2 av 2

Idéhistorikern Gunnar Brobergs bok om Carl von Linné är rena bragden. Vilket rikt, lärt och underhållande porträtt. Maria Schottenius läser en ny biografi om en oförglömlig vetenskapsman. 

Jag har haft en starkt upplivande vecka i sällskap med idéhistorikern Gunnar Brobergs magnifika biografi över universalsnillet Carl von Linné, ”Mannen som ordnade naturen”. Titeln är tagen efter den gamla devisen från 1700-talet: ”Gud skapade, Linné ordnade”. 

Broberg, som är en av världens ledande Linnéforskare, disponerar sina 500 sidor med lätt buren lärdom, humor och berättarglädje. Han går kronologiskt tillväga, ofta blir det minst krångligt så, och har valt att dela in texten i korta kapitel som gör att man studsar fram genom boken. 

Eftersom Gunnar Broberg, nu 77 år och professor emeritus, har ägnat så stor del av sitt liv åt Linné och rör sig obehindrat i materialet, borde det ha varit knepigt med avgränsningar. Men det känner man inte som läsare. Märkvärdigt nog är inte boken tyngd av brev och citat, utan livas tvärtom upp av detta, eftersom författaren är så suverän på att hantera och presentera sina källor. Jag har både läst och skrattat högt många gånger. 

Linnean Society i London. Foto: David Sandison/The Independent/REX

Den här boken bör vara en guldgruva för fackfolk, men känns tillgänglig även för oss icke botaniker. Den är trots allt skriven av en idéhistoriker, och det är en helhetsbild av personen Carl von Linné som ges. 

Det finns ett antal Linnébiografier, och Broberg nämner ett tiotal, men det är framför allt i Thore M Fries tjocka tvåbandsbiografi från 1903 som alla – även Brobergs – linneanska biografier har sin grund. 

Författaren börjar med att låta Linné presentera sig själv:

”Linneæus war intet stor, intet liten, mager, brunögd. Lätt, hastig, gick fort, giorde all ting promt. Tolte ej sent folk; wart hastig rörd, sensibel, arbetade continuerligt; kunne ej spara sig.” 

Dessutom berättar han att åt och drack gott men med måtta, aldrig ”där uti yppig” och brydde sig inte så mycket om sin klädsel ”exterieuren”, han tyckte att ”karlen borde pryda kläderna ej vice versa”. 

Gunnar Broberg spekulerar om eventuella diagnoser Linné kunde tänkas ha, släpper det, men jämför honom lite med ett par andra smålänningar, Astrid Lindgrens Emil eller Karlsson på taket ”som ständigt vill berätta hur bra han är”. Linnés kapacitet var hur som helst extraordinär. Han skrev under sitt liv ett sjuttiotal böcker av olika längd och omfattning, ”Systema naturae” (där 13:e upplagan var 3 000 sidor lång) och närmare 200 akademiska arbeten. Han sov sommartid mellan 22 och 03, enligt sin självbiografi, och vintertid dubbelt så mycket mellan 21 och 07, men så snart han fick en idé ville han skriva ner den och lät sig inte störas av stojande barn, eller gäster, vad som nu fanns omkring honom.  Schemat är fullt. ”Jag föreläser 5 timmar dagligen, kl 8 med danskar, kl 10 publice, kl 11 och 12 med ryssar, kl 12 privatim med svenskar”. 

Det blir ibland för mycket, alla drar i honom och någon gång gnäller han till en vän i ett brev: ”Medan mina kolleger dagligen kan njuta av tillvaron, tillbringar jag dag och natt med utforskandet av ett forskningsfält så vitt att tusentals timmar inte förmår föra arbetet till slut, för att inte nämna det faktum att jag varje dag måste ägna tid åt korrespondens med andra lärde – det hela får mig att åldras i förtid.”

I ett annat brev skriver han: ”Hädanefter ska jag sova till klockan åtta”, vilket i det här sammanhanget låter som ett hot mot vetenskapen.

Carl von Linné Foto: PRESSENS BILD

I hemmet i Stenbrohult hade hans far Nils Ingemarsson, som ett par år efter sonen Carls födelse blev kyrkoherde (Karl Xll undertecknade fullmakten), anlagt en trädgård. Den var faderns stora nöje ”däruti stod hans hela ro”. Och det var detta trädgårdsintresse som lockade in Linné på hans bana och ”när gossen var olåtlig och på intet annat sätt blidkas kunde töstnade han straxt, så snart man gav honom en blomma i handen”. 

Gunnar Broberg skriver att ”Linné talade och skrev småländska. Smålandismerna slinker in.” Annars ansåg Linné att latinet skulle vara det vetenskapliga språket. Man kunde inte ”erkänna någon för solid vetenskapsman som inte kan läsa och förstå latin”, och alla disputationer borde genomföras på latin så inga ”kvacksalvare” kunde tränga sig fram till dessa upphöja akademiska positioner.

Broberg låter oss följa Linnés karriär, läroåren, utlandsresorna och resorna i Sverige, kampen innan han fick sin första professur och den plats i Uppsalas och Sveriges akademiska liv varifrån han grundande sin världsberömmelse. Han var glad och kvick och ovanligt populär som föreläsare. Linné hade sättet med sig, till skillnad från några av de surmagade kombattanter han i början tvingades strida med.  

1700-talets mest kända svenskar i världen var Carl von Linné och Emanuel Swedenborg, de var dessutom släkt, hade vetenskapliga rötter i mineralogin och hade båda, enligt Broberg, ”totala anspråk”. Den ene, Linné, höll till på jorden, medan Swedenborg i varje fall på sina senare år rörde sig i de himmelska sfärerna.

Carl von Linné gifte sig 1739 med Sara Elisabeth Moraea från Dalarna och i januari 1741 föddes deras första barn, sonen Carl i Falun. Det har i dagarna kommit en roman om honom, skriven av Carl-Magnus Stolt, ”En odåga i sammet. En roman om Carl von Linné den yngre.” Den bygger bland annat på dokumentärt material som Stolt tagit del av på Linnean Society i London.

Det var nog inte lätt för lille Carl, sonen. Han skrivs in vid universitetet vid nio års ålder, och vid femton var det dags för disputation. Men han lär inte ha varit något vidare på latin eller andra språk. ”I barnaskaran dominerade döttrarna”, skriver Broberg och i kapitlet ”Familjeliv: Scener ut ett äktenskap” berättas om de fyra döttrar som föddes – en av dem dog det första året – och de två sönerna, där Johannes bara fick leva tre år.  Familjen bodde i det hus som nu är Linnémuseet i Uppsala. 

Linné hade synpunkter på det mesta, ofta detaljerat. Vad man ska äta och dricka till exempel. Kokt eller rått. Varmt eller kallt. Det bästa för hälsan och botemedel mot bland annat gikt, var smultron. 

Han hade i unga år också en del affärsidéer. Pärlodling i Fyrisån var en. Han borrade helt enkelt hål i skalet och förde in kalkfragment så att en pärla skulle kunna bildas. Det gick bra. Linné sålde patentet under stort hemlighetsmakeri till Kommerskollegium och kunde på så sätt betala lån för att köpa gården Hammarby utanför Uppsala. Han trodde man skulle kunna dra in pengar till Sverige genom pärlframställning. 

Linné var med och startade Vetenskapsakademien och även om han var god vän med de allra flesta blev det en brytning med storsamlaren Jonas Bergius, som handlade om ett utlåtande om sojabönan. Till Linnés stora förtret lyckades dessutom bröderna Bergius med en sak som Linne inte klarat; att odla självaste linnean i Botaniska trädgården i Uppsala. 

Det var emellertid Linné som fick uppdraget att se över de kungliga samlingarna. Fredrik den stores naturvetenskapligt bevandrade syster Lovisa Ulrika var gift med kung Adolf Fredrik och hade intresserat sig för den adlade och världsberömde botanikern. ”Han är mycket underhållande och han har mycket snille, men man får ha överseende med hans sätt, som är lite bondaktigt.” Drottningen ville ha honom boende på Drottningholm, men det avskydde han. Det var dålig luft och han fick tandvärk: ”Jag rys så ofta Drottningholm nämndes…”. 

Efter Carl von Linnés död sålde familjen samlingen till James Edward Smith i London, där förutom herbariet med cirka 14 000 växter, hans korrespondens finns prydligt katalogiserad och ordnad i ljust bruna pappersfoldrar, bundna av band knutna med rosett. Det var skamset för Sverige att samlingarna inte kunde hållas kvar i landet, men de är väl omhändertagna av Linnean Society i London, där de finns förvarade i skyddande valv i källarplanet. 

En högtidlig stund i mitt liv var när en person med vita bomullsvantar knöt upp foldern i herbariet och Carl von Linnés egen bleka, pressade linnea låg framför mina ögon.

Gunnar Broberg vandrar tätt inpå Linné hela hans livsväg och det är en bragd att ha skapat detta rika porträtt, en bok så kunskapsfylld och på alla sätt underhållande. Och där man får utveckla bekantskapen med den osannolikt kreative Carl von Linné, en lustig, spränglärd och oförglömlig man.