Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 12:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/bokrecensioner/bokrecension-manniskan-befinner-sig-vid-ett-farligt-vagskal-som-kraver-klokt-samarbete/

Bokrecensioner

Bokrecension: Människan befinner sig vid ett farligt vägskäl som kräver klokt samarbete

Hör inte, ser inte, talar inte. Tre schimpanser imiterar människans dåliga sidor. Foto: TT

Det var sannolikt en klimatkris som tvingade in våra förfäder på samarbetets väg. Dagens skenande narcissism och egoism hotar på djupet det förtroende som krävs för att lösa klimatkrisen. Vi behöver bestämma oss för vad livet är värt, skriver psykologen Tor Wennerberg som läst två nya böcker om människor och djur. 

Rätta artikel

 

När orangutanghonan Jenny fördes till London Zoo 1837 var det första gången som den moderna västerlänningen ställdes öga mot öga med sitt verkliga ursprung. Den unge Charles Darwin besökte djurparken i mars 1838, och stod ”mållös” inför anblicken av Jenny. Han skrev i sin anteckningsbok om hennes uppenbara intelligens och människolika känsloreaktioner, och noterade: ”Människan i sin arrogans tror sig vara en enastående skapelse… Ödmjukare och, tror jag, mer i överensstämmelse med sanningen är att betrakta henne som skapad från djuren.” 

Klimatkrisen, och det hot mot vår civilisation och fortsatta existens som den representerar, aktualiserar just frågan om vad för slags varelser vi är, om vilket slags artgemensam självbild vi har. Det går att betrakta vårt huvudlösa överutnyttjande av jordens resurser, den industriella kapitalismens strävan efter ständigt mer tillväxt och materiell konsumtion, som ett utslag av ett kollektivt förnekande av vår mest grundläggande biologiska sårbarhet, vårt absoluta beroende av de ekosystem som vi är en del av. Vi befinner oss som mänsklighet vid ett existentiellt vägskäl. Vi behöver bestämma oss för vad livet är värt. 

En forskare som, i Darwins efterföljd, framhåller att vi människor inte alls är så unika som vi gärna intalar oss är primatforskaren Frans de Waal. I den nyutkomna ”Mama’s last hug” betonar de Waal vår grundläggande likhet med andra däggdjur, och i synnerhet primaterna, i fråga om våra emotionella reaktioner. Denna likhet manifesteras varje gång vi reagerar känslomässigt, i enlighet med kroppsliga emotionsprogram – för ilska, rädsla, glädje, nyfikenhet med mera – som mejslats fram genom det naturliga urvalet. På samma gång är han skeptisk mot synen på evolutionen som ett slagfält, där de själviska gener går vinnande ur striden som programmerar de mest effektiva biologiska överlevnadsmaskinerna – ett perspektiv som han uppfattade som förhärskande när han tog sina första steg som forskare på 1970-talet. Hans egna tidiga forskningsfynd om socialt avancerade försoningsbeteenden hos schimpanser möttes med otåliga avfärdanden från forskarsamhället. I dag, menar han, finns en annan mottaglighet för att också andra djur än människan visar prov på ett rikt och varierat emotionellt liv. 

De Waals perspektiv inbjuder, liksom Darwins, till ödmjukhet inför vårt djupa och nära släktskap med andra varelser. Icke desto mindre är ju vi människor samtidigt unika på vissa sätt. Intill förväxling lika våra närmaste släktingar schimpanserna (om man bara zoomar ut tillräckligt och betraktar kusinparet utifrån evolutionära tidsmått), är det dock bara vi som gör upp eld, skriver källkod och sätter upp teaterpjäser. 

Psykologen Michael Tomasello har, i sin forskargärning, varit på jakt efter det som skiljer ut människan från alla andra arter. I det nyss utkomna monumentalverket ”Becoming human” sammanfattar han tre decennier av nyskapande forskning som jämför människobarn och schimpansungar, syftande till att frilägga det unikt mänskliga i vårt sätt att förstå och relatera till vår omvärld. Och det unikt mänskliga, visar det sig, handlar om perspektivtagande, förmågan att – kognitivt och känslomässigt – lyfta blicken och se sig själv utifrån.

Det var sannolikt just en klimatkris som en gång, långt nere i de evolutionära tidsdjupen, tvingade in våra förmödrar och förfäder på samarbetets väg. Den sinande tillgången på mat gjorde oss ömsesidigt beroende av varandra. Ett evolutionärt selektionstryck uppstod då som gradvis öppnade det mänskliga psyket ur dess tidigare relativa inneslutenhet.

Människobarn och schimpansungar har en likartad kognitiv utveckling när det gäller att förstå den fysiska världen – manipulerandet av föremål, enklare aritmetik, grundläggande förståelse av orsak och verkan, med mera. Men det förhåller sig annorlunda med de sociala, relationella förmågorna. 

Från nio månaders ålder är människobarn kapabla att skapa ett gemensamt uppmärksamhetsfokus tillsammans med föräldern, och dela känslor och upplevelser genom ömsesidig intoning. Tomasello kallar denna artunika förmåga ”delad intentionalitet”. Mellan tre och sju års ålder tas sedan ytterligare ett oerhört kognitivt och känslomässigt kliv, in i det som kallas ”kollektiv intentionalitet” – barn blir nu kulturella, grupptänkande varelser, inriktade på att förstå och agera utifrån den egna gruppens normer. 

Det är genom den inre upplevelsen av ett större ”vi”, som självet ingår i, som vi får tillgång till gruppens kulturella vetande. Förmågan att tänka tillsammans, i ett gemensamt upplevelsefält (common ground), gör oss också kapabla till instruktionsbaserad inlärning, med den följden att vi kan tillgodogöra oss tidigare generationers vetande utan att behöva begränsa oss till lärande enbart genom imitation.

När våra kulturella förmågor, till perspektivtagande och instruktionsbaserad inlärning, mognar fram under barndomsåren får vi på det sättet möjlighet att koppla upp oss på gruppens (i dag hela mänsklighetens) gemensamma vetande, och sedan vidareutveckla det. Vi skapar normer och institutioner, införlivar den andres och gruppens perspektiv inom oss, och utvärderar oss själva – som förnuftiga och moraliska varelser – med utgångspunkt i detta utifrånperspektiv. Vi kan med andra ord sätta parentestecken kring vårt eget synsätt, och ta den andres respektive gruppens (den generaliserade andres) perspektiv på det vi själva gör och tänker. Kraften i den mänskliga kognitionen ligger just här, i det upplevelsemässiga ”vi” som vi oupphörligt och spontant skapar tillsammans i livets alla situationer. Relationaliteten genomsyrar det mänskliga psyket. 

Jag läser dessa två böcker parallellt och mina tankar går till en tunn volym, publicerad 1994, av psykoanalytikern Neville Symington, med titeln ”Narcissism: A new theory”. Om det mänskliga psyket en gång uppstod ur en fundamental sårbarhet, vårt djupa ömsesidiga beroende av varandra, så kan nämligen narcissismen beskrivas som ett aktivt vändande bort från detta det mänskligas psykologiska grundfundament. 

Narcissismen karakteriseras i det psykoanalytiska tänkandet som ett tidigt etablerat försvar mot en upplevd utsatthet som hotar jaget med desintegrering. Mycket är okänt när det gäller den narcissistiska personlighetsstörningens orsaker, men kliniskt verksamma teoretiker har betonat upplevelser av djupgående känslomässig övergivenhet (i kombination med olika grad av medfödd sårbarhet) som resulterat i en flykt in i fantiserad osårbarhet. 

Vad innebär denna flykt in i verklighetsförnekande fantasier? På en nivå djupt inom oss finns, menar Symington, en psykisk enhet eller realitet som han kallar the lifegiver, ett slags psykisk kraftkälla som gör världen, andra människor och det egna självet levande och verkliga för oss. The lifegiver kan liknas vid en livsenergi som samtidigt öppnar självet för andras påverkan och inflytande, och kärnan i den narcissistiska störningen består i att individen vänder sig bort från och förskjuter the lifegiver inom sig själv. 

Narcissismen bärs upp och drivs just av ett hat mot det relationella, den djupa nivå inom oss där andra människor alltid är närvarande, och utövar inflytande. Som bräckliga varelser medvetna om vår egen dödlighet och ensamhet är vi alla mottagliga, i större eller mindre utsträckning, för narcissistiska illusioner, konstaterar Symington. Vår psykologiska mognad handlar i hög grad om frigörelse från dessa narcissistiska fantasier.

Illusionen om osårbarhet punkteras när den andre tränger sig på självet som en separat levande verklighet – det Symington beskriver som ”the impingement on the self of the other”, den andres intrång i självet. Det är just detta ”intrång”, denna relationella ömsesidighet, som narcissisten måste förneka och bekämpa genom att upprätta det som en annan psykoanalytiker, Daniel Shaw, har kallat ”hegemonisk subjektivitet” – ett relationellt system där endast ett perspektiv, narcissistens eget, får finnas, och där den andre blir berövad sin subjektivitet, reducerad till blott och bart ett objekt med uppgiften att bekräfta narcissistens grandiosa självbild. 

Klimatkrisen kan sägas innebära just ett sådant ”impingement on the self of the other” – den konfronterar oss nu med konsekvenserna av vårt agerande, med hela den planetära ekologin i rollen som den exploaterade andre. 

Det finns ju, i vår civilisations inställning till naturen, till moder jord, något som starkt liknar den narcissistiska förnekelsen av sårbarhet: ett relationslöst, exploaterande förhållande, ett vändande bort från the lifegiver. Vi har exploaterat naturen, moder jord, utifrån vad som skulle kunna beskrivas som en artgemensam narcissism, kraftigt förstärkt av vårt nuvarande ekonomiska paradigm, som har förnekat vårt absoluta beroende av naturen.

Mot denna kollektiva förnekelse, som finns representerad inom var och en av oss, pågår nu en kamp över hela världen. Vi försöker som mänsklighet tillsammans vakna upp inför det oerhörda existentiella hot vi skapat åt oss själva i form av ett destabiliserat klimat. Uppvaknandets och förnekelsens krafter kämpar om övertaget, och till sin hjälp i förnekandet har våra psykologiska försvarsmekanismer steroidpumpat bistånd av fossilbränsleindustrins närmast obegränsade ekonomiska resurser. 

Den bild av människan, det kulturella djuret, som tonar fram i både de Waals och Tomasellos verk, med deras olika men komplementära infallsvinklar, kan ge inspiration till vårt nödvändiga gemensamma uppvaknande. Vi har kapaciteten att överskrida vår egoism, inte bara som individer utan som kollektiv – om vi tar steget till att på djupet inse vårt absoluta beroende av varandra och av övriga livsformer på den här planeten. Det är nu, i just detta historiska skede, som vi tillsammans avgör om vi kommer att använda oss av den kapaciteten eller inte.

Tor Wennerberg är psykolog och författare